den siste maskinisten
då den siste maskinisten vagt öppnar sidodörren från foajén, och låter en stripa av tvärt ljus flyga över stolsryggarna som en sökande fyrs lykta, för att blicka in i den mörka kryptan för att försäkra sig om att hans beräkning sånär som på ett par minuter är korrekt, vet jag att den finala rutan rusar mot mig med en rasande fart. inom kort ebbar cinetiken ut i en vän nerförsbacke med hjälp av den omtänksamma eftertexts-musiken. den finns där för att låta oss hämta oss, för att sakta vagga ut oss ur sin sfär, ty den vill inte veta av oss längre.
men vän som han är, låter den siste maskinisten salongen vara nedsläckt både ett och fyra ögonblick till. för han vet att jag gärna vill dröja kvar en stund. att resa sig upp och gå direkt är för mig en främmande rörelse. den finns inte i min kropp. men då han demonstrativt, sakta, sakta, tänder salongsbelysningen inifrån projektorrummet vet jag att både ett och fyra ögonblick passerat och att det inte finns någon återvändo, och då han med ett tydligt brak låter dörrarna ut mot bakgården svänga ut och slå till mot teglet på andra sidan väggen, så är det är en brutal akt av medmänsklighet. det är allt för lätt att förlora sig i den andra världen. se, gråta, skratta, skruva på sig, men inte röra. om möjligt, endast nudda vid.
den siste maskinisten är vår viktigaste grindvakt. han hjälper oss tillbaka till oss själva, men känner tillfredsställelse om vi lämnar hans salong något förändrade från stunden före vårt inträde. då är hans konstanta vevande på filmrullen värd ansträngningen.
det fanns en tid då jag hade funderingar om att göra en dokumentärkortfilm om honom. jag vågade dock aldrig fråga, eftersom jag var så rädd att han skulle säga nej till en film som jag verkligen ville göra. med sin obskyra passion för japanska, amerikanska, tyska och italienska 1930-tals filmer har både han och biografens ägarinna varit mig en ständig källa till inspiration och häpnad. jag undrar om han vet allt detta då vi delar en stund därute på bakgården och utbyter sentenser om filmen han nyss vevade för mig, och hans karaktäristiska cigarillrök vindlar genom den kyliga nattluften. men jag önskar att han visste.
men vän som han är, låter den siste maskinisten salongen vara nedsläckt både ett och fyra ögonblick till. för han vet att jag gärna vill dröja kvar en stund. att resa sig upp och gå direkt är för mig en främmande rörelse. den finns inte i min kropp. men då han demonstrativt, sakta, sakta, tänder salongsbelysningen inifrån projektorrummet vet jag att både ett och fyra ögonblick passerat och att det inte finns någon återvändo, och då han med ett tydligt brak låter dörrarna ut mot bakgården svänga ut och slå till mot teglet på andra sidan väggen, så är det är en brutal akt av medmänsklighet. det är allt för lätt att förlora sig i den andra världen. se, gråta, skratta, skruva på sig, men inte röra. om möjligt, endast nudda vid.
den siste maskinisten är vår viktigaste grindvakt. han hjälper oss tillbaka till oss själva, men känner tillfredsställelse om vi lämnar hans salong något förändrade från stunden före vårt inträde. då är hans konstanta vevande på filmrullen värd ansträngningen.
det fanns en tid då jag hade funderingar om att göra en dokumentärkortfilm om honom. jag vågade dock aldrig fråga, eftersom jag var så rädd att han skulle säga nej till en film som jag verkligen ville göra. med sin obskyra passion för japanska, amerikanska, tyska och italienska 1930-tals filmer har både han och biografens ägarinna varit mig en ständig källa till inspiration och häpnad. jag undrar om han vet allt detta då vi delar en stund därute på bakgården och utbyter sentenser om filmen han nyss vevade för mig, och hans karaktäristiska cigarillrök vindlar genom den kyliga nattluften. men jag önskar att han visste.
<< Home