manusdeadline

23.22 fransk jazzmusik i hörlurarna. jag förstår inte ett ord men älskar varenda sentens. det, och tre kilo java, väcker mig till liv. någon gång i natt har jag deadline för det kortfilmsmanus jag återupptäckt tillsammans med min producent. jag är inne på sjunde varvet med det nu, och känner inte ens igen de scener som fortfarande är kvar från den första versionen av manuset. jag känner att jag är nära, ja, rentav riktigt långt bort, men inte hela vägen dit jag borde vara på väg. hur ska min huvudkaraktär (A) egentligen träffa huvudbirollskaraktären (B)? ska (B) verkligen få så stort utrymme som jag vill att den ska ha? varför vill jag det? i samma ögonblick som man inser att man finner birollskaraktären mer fascinerande än huvudrollskaraktären vet man att man borde ta sig en lång och neorealistisk funderare på varför man gör det man gör.

i mitt manusförfattande har jag varit i den unika positionen att jag haft fördelen av att kunna skriva mina filmers karaktärer med specifika aktörer i mitt huvud, eftersom jag vetat att de sedan skulle anta min frågeställning om oavlönat samarbete. denna relation har dessutom gjorts starkare och varit möjlig eftersom jag också regisserar det jag själv skriver.

på samma gång som det gjort mig oerhört trygg i mina karaktäriseringar, och inte minst i min personregi, så har en mindre förkräckelse börjat infinna sig i misstanken att det kanske även hämmat mig. att jag målat in mig i ett hörn utan skuggor att gömma sig i.

jag begår samma trygghetsmissgärning just nu. karaktär A och karaktär B är redan bebodda i mitt huvud av två särskilda skådespelare. jag har dem bredvid mig medan jag skriver, de vankar av och an i rummet då jag inte orkar resa på mig, men de är ständigt tysta. jag vet att deras gestaltningar kommer bli remarkabla. men jag känner också att jag inte är förmögen att tänka utanför ramarna just nu, eftersom jag begränsat mig. jag gör mina skådespelare en stor otjänst att jag först och främst ser dem, och inte karaktärerna, framför mig. denna brist är enkom min, inte mina skådespelares. men det är enkom en brist, och om deadlinen ska vara värd att hålla, måste manuset vara värt att skriva på. och ska manuset vara värd att skrivas på, måste historien andas och karaktärerna spotta fradga av ren upphetsning i tanken på att få väckas till liv.

23.32 och fradgan lämnar stora tomma fläckar av frånvaro i min omgivning.