diskussionens akustik

DEN STORE REAGÖREN och DEN STORE REGISSÖREN är intvunna i ett sällan skådat praktgräl; de pratar om samma sak men med olika tonläge av vitt skilda anledningar, men mot samma mål. DEN STORE REAGÖREN ber om förståelse och sympati för sin karaktärs förutsättningar, men som i själva verket handlar om sin egen yrkesproffessions satta sätt; DEN STORE REGISSÖREN kräver lydnad och lojalitet, inte nödvändigtvis i den ordningen, nonchalant, och måhända bekvämt, ovetande om sin egen hänsynslöshets naivitet. de skriker och spottar och fräser och jämkar och ylar och argumenterar och byteshandlar och hotar och ber och förlåter och förgrämer och positionerar sig för att forma svavlet de avger till små förbrända tennstickor som de kan använda för att klösa varandras synsätt ur sina hålor med. scenrummet viker sina kanter för att undvika att åsamka ytterligare skärsår än de som redan uppstått i deras inre kanaler.

det är då jag skriker: "CUT!" och scenen fryses till liv. jag reser mig och smyger mig försiktigt mellan parantesens karantän, jag luktar på motiven och sniffar efter de bakomliggande lögnerna; jag klär av ytan och vrider den om sig själv medan jag sakta matar den till elden som vår publik består av. jag viskar försynt om mumlet jag försökt bringa eko till men faller till golvet för att på rygg försöka se allting ur Det Oförställdas Perspektiv. nedanifrån ser allting så annorlunda ut; storheten jag ständigt, förgäves, eftersökt finns helt plötsligt inom synhåll. mina ögon krasar sönder likt flagnande hudbitar och lyfter till världs med de mindre bitarna av Veritas som jag köpt under det raspade bordet; de försvinner bortom min egen förståelse och allting kraschar då frysningen av ögonblicket smälter till lögn igen och DEN STORE REAGÖREN och DEN STORE REGISSÖREN tappar fotfästet och ramlar neråt och ovanpå mig och krossar mig, knota för knota; och jag vet inte om det är de som är mest överraskade över att finna sig landa på en främmande varelse likt mig, eller om det är jag, vars överraskelse består av att jag plötsligt tappat kontrollen, som bringar mest Värst.

och så ligger alltihopa där i en stor blodig hög av hybris och förbränning, förhoppning och förställning. ensamma jämringar undslipper högens inneslutna akustik; ensamma när de tre aldrig varit varandra närmre än DÅ. NU. och ALDRIG.