att tappa sig själv på ordens innebörd

meningarna smälts ner och återformas av hans otåliga fingrar och de smattrande tangentknappningarna. han suddar ut hela stycken och skriver om dem från grunden, ändrar inget första, andra eller sjunde gången. varje ord och punktuation är en parantes om sådant som kunde ha sagts om berättelsen var mindre än vad den var. han upprepar samma stycke gång efter annan för att väga den mot sig själv, för på skärmens skrikande lyster kastas det inga skuggor. då finns det heller ingen perspektivpunkt att jämföra mot. skuggans massa är frånvarande och därför är grunden det enda arbetsföra materialet. djupet finns endast där man väljer att finna det, inte i blickpunkten. i denna stund, då han finner det skrivna skrivet, förundras han över att han valt sig själv att bära bud till honom om det som han förundras över.