okey?

jag spenderar eftermiddagen med att läsa igenom en del recensioner av DARREN ARONOFSKYS "THE FOUNTAIN". detta är en film som delar kritikerna i tre kristallklara läger. det första lägret menar resolut att det är pseudo-new-age-flum och avfärdar den totalt. det andra lägret menar att det är en film med uppenbara brister, men att det, trots allt, finns någonting ospecificerat i filmen som ändå för helheten vida överstiger de problematiska bitarna. och så finns det ett tredje läger, som förstår och inser det som regissören ämnat göra med sitt passionsepos. jag är en av dessa.

och då jag begravt mig i mina egna tankar under dessa tiders långfilmsförfattande, och färdas i utkanterna av mitt samvete och slår mot väggarna av min yrkeskunskap och dramaturgiska fingerfärdighet/klåfingrighet, så är det just en sådan film som jag vill åstadkomma. vissa människor kommer helt enkelt inte att förstå, aldrig någonsin, och då är det kanske lika bra att ta avstånd från dem från början. konst är inte, och får aldrig bli, något lättillgängligt. det ska inte vara lättsmält eller angenämt. det måste, om inte vara direkt provocerande, i alla fall vara problematiserande och utmanande. då blir i alla fall konsekvensen av upplevelsen, inte upplevelsens förutsättningar, en provokation. det kan omöjligtvis vara som så att det är min uppgift som konstnär att göra det bekvämt för människor att uppleva det jag skapar. jag kan ge dem olika nycklar, men jag tänker vägra berätta för dem vilka dörrar de ska använda dem till. om dörren redan är vidöppen - vad är då meningen med att ta betalt för inträdet (eller ens betala) om man ändå kan spatsera rakt igenom utan att någonsin ha känt nyfikenheten och förväntningen och förvirringen av att undra över vad som finns på andra sidan och om det överhuvudtaget är rätt dörr?

ibland är det helt enkelt som såhär: either you get it, or you just simply don´t. och om du inte ens är intresserad av att försöka förstå för att du inte har modet att göra det - please, stay out of my fucking way.