kväll på dunkers

mörkt i PRODUKTIONSRUMMET här på BOOSTHbg på DUNKERS KULTURHUS. dörren är stängd och ljuset strömmar in från andra sidan gatan från NORRA HAMNENS angränsande bostadshus. sträcker jag lite på mig så ser jag glimtar av ett stormigt hav i en inkapslande marina. det tiltade taket ovanför mig är högt och det vinklade skrivbordet bredvid mig är fullt av post-it lappar. snart är den första akten till manuset färdigstrukturerat. det borde ta mig några dagar att renskriva och få 25 sidor manus i min hand. lagom till julafton borde jag vara klar med hela manuset. "borde" är i sammanhanget nyckelordet. samtidigt närmar vi oss en avslutning av min kommande film "SUPERHJÄLTEN". det har varit en väldigt krävande produktion på många plan och det ska bli både skönt och vemodigt när det är klart. väldigt många människor har utfört väldigt bra och spännande arbete på filmen, och jag hoppas att festivaler och en framtida publik kommer tycka lika mycket om deras insatser som jag. men just nu vill jag bara komma vidare med nästa projekt. ett projekt som utmanar mig och ger mig energi tillbaka. snart, så.

text om mig själv på BOOSTHBG

BOOSTHBG har nu publicerat den lilla presentationstexten om mig själv och mina skapandepreferenser som jag skrev i somras. läs den gärna här.

boost hbg

igårkväll var det så äntligen invigning av det nya regionala mediecentret BOOST HBG på DUNKERS KULTURHUS i HELSINGBORG. centret ska vara SKÅNE-regionens inkubatorversamhet för unga, professionella men oetablerade rörliga bildkonstnärer. bland annat har centret redan hunnit stötta ROBERT LILLHONGA och mig själv. kvällen visade sig vara en veritabel "who´s who" av regionens aktiva regissörer, producenter, tjänstemän och politiker. the sky´s the limit.

byteshandel

i rummet bredvid mig här på DUNKERS, sitter regissören och manusförfattaren ROBERT LILLHONGA och skriver, han också. igår idkade vi byteshandel på mer än endast tankegods - han fick lite ny musik av mig (filmmusik, mest, men även lite PORTISHEAD och JOE HENRY), medan jag fick ett häfte med dramaturgiska struktur-regler.

korridorskollegialitet är en vacker sak.

reglemente kontra fantasi

dramaturgiska regler och narrativa konventioner har en tendens att snärja en mer än vad man trodde var möjligt. plötsligt finner man sig själv fundera mer på hur man berättar sin berättelse, än att faktiskt berätta överhuvudtaget. man stannar upp innan man har möjlighet att blicka bakåt; överblicka; mäta ut; väga för och mot; känna efter. de olika dramaturgiska modellerna är bra för att reda ut och förstärka ens narrativ, men om man lägger allt för mycket emfas på tekniken än innehållet, så har man förlorat mer än sin berättelse - man förlorar själva åtrån till den. och det är oacceptabelt.

dunkers, dag #3

det börjar hända nu. jag finner mig själv falla för materialet igen. det finns någonting i det som säger mig någonting.

det är dags att inleda samtal om vår gemensamma framtid.