261

jag är ingen överdrivet disciplinerad författare. jag drabbas av mer eller mindre inbillade skrivarblockeringar oftare än vad jag faktiskt får något skrivande gjort. ekonomi, relationer, färgen på himlen för dagen, är alla bra ursäkter för att inte kunna koncentrera sig. vissa dagar är de mer giltiga än andra. jag inbillar mig gärna att jag måste vänta på "den stora inspirationen" än att faktiskt utföra ett systematiskt hantverk. risken blir påtaglig att man mystifierar en arbetsprocess som måste fungera i ett utökat sammanhang, än att man faktiskt gör någon slags vettig nytta.

hur som hafer, vissa dagar är mer kreativa än andra. det kommer man nog aldrig ifrån. för mig har de senaste två dagarna varit oerhört givande. jag har lämnat en mellandagskoma bakom mig som har varit både nödvändig och, trots mina interna protester, ganska så välkommen. och jag har bytat ut mitt skrivbord på DUNKERS mot caféet tvåsexett i LANDSKRONA, en av de få platserna i staden som får en att känna sig som om man inte var i denna lilla stad. hemstäder är mysiga, men i rätt dos.

nu känns det som om skrivandet går på i en rätt så bra riktning. framtiden är full av tillförsikt, trots allt.

landskrona konsthall bjuds ut till entreprenad

en enig LANDSKRONA KULTURNÄMND öppnar nu för möjligheten att lägga ut LANDSKRONA KONSTHALL på entreprenad. det är på tiden. verksamheten har länge dragits med effektivitetsproblem. det anmärkningsvärda är dock inte att man nu söker privata intressenter som kan driva verksamheten - det intressanta är vad det representerar. i arbetarstaden LANDSKRONA har det sedan valet 2006 blåst friska vindar, och nu visar den styrande borgerliga treklövern att man kan vara mer kulturpolitiskt progressiv än vad den tidigare LEIF OHLIN-ledda kulturnämnden någonsin var (jag vet, eftersom jag själv var ledamot i nämnden från 2006 till sent 2007). gott, så.

patrik budde om svensk filmpolitik

Det är bara människor som hatar film som ser 'Beck'.

Min gode vän PATRIK BUDDE orerar fritt om svensk kulturpolitik i morgonens slumpmöte på tåget mellan LANDSKRONA OCH MALMÖ.

barndomsbiografen

min hemmabiograf BIO MAXIM i LANDSKRONA är på väg att försvinna. ägaren MARIE ÖHGREN har beslutat sig för att "nock får vara nock". det finns mycket att säga om detta, men i avsaknad av tid just i denna stund, kan det endast konstateras att det är väldigt, väldigt tråkigt. det var ju på denna biografen som jag växte upp.

only in landskrona

det är de minsta städerna som ruvar på de största överraskningarna. det här hade jag själv inte en aning om. läs dagens artikel Borstahustjejen som blev i Italien i dagens LANDSKRONA POSTEN/HELSINGBORGS DAGBLAD.

bio maxim dubbelt upp!

min hembiograf BIO MAXIM kommer att byggas ut till en 2-salongs biograf. detta efter att LANDSKRONA KULTURNAMND, med den nya borgerliga majoriteten, bestämt sig för att stödja biografen med över en halv miljon kronor per år, under de kommande 8 åren. socialdemokraterna, med dess avgående ordförande LEIF OHLIN, har reserverat sig med motiveringen att de inte vill stödja en kommersiell verksamhet, och att stöd-tiden är för lång. att socialdemokraterna i flera år har stöttat mindre folkliga ARBETARRORELSENS ARKIV, viftar han bort med att säga att det är en ideell verksamhet. sanningen är istället den att bio-kulturen i LANSKRONA aldrig har varit en särskilt högprioriterad fråga från stadens socialdemokrati, medan A-ARKIVET varit en helig ko, som det varit tabu att ifrågasätta.

det är en viktig, och modig, kulturpolitisk markering från kulturnämndens sida att satsa på en lokal biograf i en tid när den behöver det som mest. den svenska biografnäringen utsätts för allt hårdare press från nya medier och ett vikande besöksunderlag. att nämnden dessutom bestämt sig för att garantera stödet under en så lång tid visar på ett åtagande som är en rejäl markering om BIO MAXIMs ställning i LANDSKRONA som stadens ledande kulturinstitution.

att biografen nu får 2 salonger innebär förhoppningsvis också att man får utrymme att visa smalare filmer. kanske kan filmen på något vis också bli en del av den nödvändiga process om kultur- och identitets-sökande som präglar denna sargade stad, idag. här finns nu en unik chans att prova nya koncept om vad en biograf kan spela för en roll i ett lokalt klimat, präglat av sin sociala traumatism.

detta säger lika mycket om filmens möjliga styrka, den nya politiska majoritetens mod som den socialdemokratiska minoritetens visionslöshet.