looking good

min och ASGER LINDGARDs korfilm 'NEVERWHERE' blev igarkvall nominerad till BEST CINEMATOGRAPHY (CSABA BENE PERLENBERG) vid PCFE's examensceremoni. detta bland 5 nominerade av 25 visade filmer. roligt.

neverwhere

nu ar allt nastan over. ikvall ar det avslutningsfest pa ett café nara skolan. for en stund sedan tog den5h langa examensvisningen slut, med over 25 filmer. pa tisdag kommer det upp produktionsinformation samt officiella produktionsbilder om min och Asgers examensfilm, nu dopt till NEVERWERE.

pa onsdag lamnar jag PRAHA, for ett par veckors forfattarvistelse i SALZBURG. mot nya oklarheter. alltid. garna.

end of times

tre dagar kvar av skola. sex dagar kvar i PRAHA.

ikvall blev ASGER klar med fargkorrigeringen pa var fortfarande otitulerad examensfilm. jag ar nastan klar med klippningen av RAFAL KASPAROV's examensfilm. imorgon knyter vi forhoppningsvis ihop pasarna pa bada projekten. torsdag kvall ar det post-klippnings-avstressnings-grillparty pa ASGER's takveranda.

allting narmar sig sitt slut. sa ock det roliga.

backside

fann nedanstående i en anonym textfil på mitt skrivbord igårkväll. uppenbarligen glömde jag att publicera den under inspelningens gång. dagarna därefter har varit fulltecknade av arbete, vilket gjort att texten förblivit undangömd. dock, är den som följer:

sex timmar och fyra minuter kvar till inspelningen av min examensfilm här i PRAHA. har just avslutat den sista (?) tekniska genomgången av kameran.

min vana trogen, så blir en slags form av improvisation denna helgs arbetsmetodik. först tre dagar innan inspelningsstart kände jag mig säker nog att skraffsa ner historiens utveckling och dramaturgi i någon form av halftydlig synopsis. repetitionerna tidigare i dag, on set, gjorde både mig och min medregissör ASGER LINDGÅRD betydligt lugnare. den råa energin våra skådespelare uppvisade bar med sig ett löfte om kinetisk energi i gestaltningen - deras momentum kommer vara det som glöder bildrutorna samman.

arbetsfördelningen är medvetet oklar - vi enades på ett tidigt stadium om att förneka någon slags etablering av en rigid arbetsfördelning. det skapar frustration och stress. istället är nyfikenhet och öppenhet nycklarna till kommunikationen - mellan oss som regissörer, från oss till våra aktörer. vi delar våra idéer och inslag av inspiration inför varandra; vi tillåter varandra att prova på olika saker; vi lyssnar på varandra med äkta intresse och tror inte att våra egna idéer är bättre än den andres. dock är jag designerad cinematograf medan ASGER är redigerare. vi delar på personregin och blockeringen, samt produktionsärendena och oron för ljussättningen. vi handhar vår egen produktion för att ha full kontroll och har medvetet uteslutit våra lärare från utvecklingsprocessen för att behålla vår optimism om vad vi tror kan vi bli ett spännande drama om det overkliga i vardagen.

det här projektet markerar flertalet 'första'-gångssaker. dels är det första gången som jag medregisserar ett projekt, men dels är det även första gången som jag går i produktion utan att veta filmens titel. i mina egna stilla funderingar sliter jag ofta itu ord och bokstäver och fogar samman dem med förhoppningsmassa. dessa titlar leder sedan, oftast, vidare till en ton eller enskild händelse, som i sin tur, efter många om och varför, leder till en sammanhängande historia.

på samma sätt som min kreativa process baserad på titlars lockelse får mig att skapa något, fortsätter den här filmen min tradition av fascination av enstaka platser, som senare leder till filmer. inte sällan skapar jag mig en handling baserad på det faktumet att jag försälskat mig i platsen och gärna ser att en film, vilken som helst, äger rum just där. mina filmer "CECILIA", "EKO", "BRIDGED", "CRISP" och inte minst "VÄSENPUMPEN" är alla filmer som härstammar från en inledande känsla som jag blivit given av en plats, rakt in i mitt inre. vissa skulle måhända kalla detta för nyckfullhet och brist på disciplin. jag väljer att kalla det för romantiskt skapande, baserat på viljan att bli överraskad. med mina 23 år skulle det vara arrogant att tro att jag har något att säga om dessa platser som så många före mig vistats i. varje gång jag lämnar min hemdörr bakom mig vill jag känna att möjligheten existerar att jag just denna dag kommer hitta till en plats som har någonting som den vill berätta för mig. det enda jag kan göra är att lyssna på det som viskas och hoppas att jag hört rätt.

författat 01:32, natten mot lördagen den 12:e maj

costner om hollywood

"They try to market these movies to try to get the largest possible audiences, so they start to really devour everything, and just take the guts out."

"They take anything that's uncomfortable out, so consequently some movies aren't made, or it's softened and I think 'What the f**k and why did we soften that, because it was already kind of a sweet movie.' Then they took out the things that really made people squirm."

KEVIN COSTNER i en intervju pa DARK HORIZONS.

exposition #1

CSABA BENE PERLENBERG & ASGER LINDGÅRD.


CSABA BENE PERLENBERG.


MASARYKOVO NADRAZI, a train station here in PRAHA.


ZACH ROCKWOOD, soundgaffer & CSABA BENE PERLENBERG.


ASGER LINDGÅRD & CSABA BENE PERLENBERG.


ZACH ROCKWOOD with the dolly/jib.


ZACH ROCKWOOD with the dolly/jib.

exposition #2

On set. ASGER LINDGÅRD, boom-operator.


NASTIA GONCHAROVA, director, with script in hand.


Example of NASTIA's wonderful storyboard abilities.


Another look at NASTIA's impeccable vision.


Gaffer tape. Can't live without it. CSABA BENE PERLENBERG, AD.


JANA, actress, on set.

inspelningsrapport

den gangna helgens inspelning forflot smidigt. vi fick en hel del valdigt spannande blildmaterial. bilder kommer upp har under tisdagen.

de korrumperande motgångarna

tre dagar ifrån inspelningen av min examensfilm här i PRAHA, är jag inne på mitt tredje projekt.

jag läser igenom gamla anteckningar och noteringar till mig själv och slås av vilken lärofylld termin det varit här. inte i kvantitet av vad som åstadkommits, utan allt det som aldrig fann sin form. ibland lämnar det man är i avsaknad av, än större spår än om man faktiskt hade kunnat åstadkomma det man försökte sig på att spåra.

i början av februari påbörjade jag arbetet med "THE LITTLE LION-DUCK", vilket var ett 50-något sidor kort manus som jag ämnade regissera som min avgångsproduktion tillsammans med NASTIA GONCHAROVA, från KAZAKHSTAN. efter tre givande omskrivningar fann vi dock nödvändigheten i att erkänna att vi befann oss varande i en situation då vi inte såg något annat val än att lägga det åt sidan. för alltid. trots lovande feedback från flera parter, fann vi att de platser vi båda, på var sitt håll, trodde att vi kunde få finansiell uppbackning ifrån, efter viss blygsam uppvaktning, visade sig vara återvändsgränder. man producerar inte ett 50-något sidor kort manus utan att ha en avsevärd budget. detta visade sig vara en värdefull påminnelse om behovet av en moderat tempererad entusiasm. i dagens produktionsklimat försätts regissörer i en situation där man förväntas (tvingas) lägga ner lika mycket arbete och energi på sin presentation som om man redan var i fullt inspelnings-läge. det innebär att man vid de tillfällen då man inte lyckas övertyga olika finansiärer om projektets bäraktighet eller potential (vars beslut ofta är ett utslag av personligt tyckande och smak och politisk korrekthet kontra desillusionerad, eftersträvansvärd politiskt korrekt politisk inkorrekthet), utsätts för en emotionell backlash som riskerar att avtrubba regissörerna och förhalta andra projekt (som man ju tvingas att ha, eftersom man konstant måste ha ett alternativt projekt redo i sidogångarna i händelse av att det första inte lyckades nå hela vägen fram).

den enkla (?) lösningen på detta är att se på projekten ur en s.k. professionell synvinkel. som objekt. detta omyndigförklarar dock den konstnärliga aspekten och är således inte en försvarsbar position. men en blandning av nykter realism och berättigad passion får anses vara ett gångbart förhållningssätt att hantera traumat av ett aborterat projekt. en slags charmerande, pseudo-cynisk världsvanhet.

det andra projektet var en kortare, och mer socialrealistisk kortfilm som jag fortfarande när förhoppningar om realisation. men lärdomen av att även det projektet strandade, är följande: man måste veta under vilka omständigheter ett projekt är genomförbart, och till vilket pris.

så när jag nu skrafsar lösryckta visuella ledtrådar ur minnet och ser någon slags stringens i riktningen de alla strävar mot, så inser jag att mitt arbete med improvisation ännu ej är över. mitt tredje projekt, som defacto kommer bli min avgångsfilm, kommer vara baserat på någon sådan slags metodik. aktörer är engagerade på förhand och en inspelningsplats utvald. en grundläggande berättelse-förutsättning börjar anta en gångbar skepnad, emedan tematiken är klar: voyuerism kontra identitet; integritet innehållande korrumption.

mot otrampade fält; via de igenväxta stigarna som leda oss dit. minsann.

kirk om douglas

CNN.com har en fin intervju med skadespelaren KIRK DOUGLAS, 90, dar denne reflekterar over sitt liv och sin karriar, och sin syn pa sitt hemland och dess plats i varlden. val vard ett ogonkast eller tu.

sydsvenskan om 'väsenpumpen'

SYDSVENSKANS's filmkritiker ANNIKA GUSTAFSSON skriver fint om "VÄSENPUMPEN" efter dess visning på SKÅNSKA FILMDAGARNA nu i helgen. läs hennes krönika här.

round #2

ibland vandrar sinnet långsammare än viljan, ty viljan har en lika korrumperande kraft som den har en motiverande funktion. när jag nu påbörjar arbetet med det andra draftet av långfilmsmanuset, efter ca. tre månaders frånvaro från dess världar och idéer, dess stämning och ton, dess människor och öden och allehanda utvecklingar, börjar jag med att sakta läsa mig igenom allt kring-material som samlats i olika hörn av min in-box och diverse mappar och utskrifter och text-meddelanden i min mobiltelefon; mail där konversationer förts mellan de olika inblandade parterna; gamla blogginlägg och den ständigt svällande projekt-Bibeln. det första manusutkastet vågar jag fortfarande inte riktigt ge mig i kast med. inte innan jag stålsatt mig. men det kommer, det också. och sakta men säkert nås jag av små impulser - jag påminns om att min historia lever. den andas och den utmanar mig att försöka fånga och definiera den, eftersom den verkligen vill bli berättad.

berättelser som inte förändras för var ansats till definition är inte riktigt redo att bli tagen på allvar.

pragmatic / fanatic

med ett par dagars mellanrum nås jag av tre olika mail från två olika kollegor. de uttrycker samma sak men på olika vis, av olika anledningar men med samma konsekvenser. de delar en situation där vardagens kanter har suddats ut av deras hängivelsers gränslösa passion. märkligt nog, så hade jag och en tredje regikollega, ASGER LINDGÅRD, ett kvällssamtal endast en vecka tidigare, där han menade att det måste finnas en balans mellan livet och filmen, och att de två aldrig får blandas. i sak har han givetvis rätt. pragmatiskt och alldeles korrekt.

but where's the fun in not being a fanatic?

alfahund

sedd film. "ALPHA DOG". NICK CASSAVETTES blandar pseudo-dokumentärt hantverksgrepp med wannabe gangsta-socialrealism. det fungerar överraskande bra. mot slutet använder han sig av SFX-makeup på ett så stilsäkert vis att man blir fullkomligt golvad av förändringen av skådespelaren som utsätts för karaktärsomvandlingen. dessutom är rollprestationen ännu ett kristallklart bevis på denna skådespelares starkt underskattade förmågor. filmen har ett driv och en nerv som tar sig framförallt mot slutet. en intressant kreation.

motionless emotion

the English word 'emotion' holds a double meaning in relation to the art of cinema. on one hand, any form of emotion in an actors performance, a delicate framing, a supporting music que or a well placed cut, creates a resonance in the audience's reaction to its portrayal. but on a much more basic level, the very construct of the actual word 'emotion' signifies its importance to the cinematic elements: 'e' and, more importantly, 'motion'. when we feel, something is, quite evidently, in motion within ourselves. when an individual experiences an emotion, there is a factual transference between one sort of state of mind, to another: a form of flux. this, in turn, creates yet another movement, which is the consequence of the first one.

all movements echo and breed new patterns of movement. and, hopefully, a well deserved emotion, as well.