klassikerstatus

ikvall ska jag forsoka paborja resan mot slutet av arbetet med treatmentet till langfilmen. jag ar tillrackligt trott i huvudet for att inte kunna hitta anledningar till att inte skriva det.

PCFEs filmbibliotek ar hisnande. over 200 filmer att titta pa. flertalet av den vasterlandska filmhistoriens storsta klassiker och de storsta regissorerna finns representerade har. som min regilarare har poangterat stora delar av veckan - "expand your film culture". speciellt min filmkultur maste bli bredare. ska forsoka hinna se sa mycket fransk, rysk och italiensk film som mycket nu under hosten. tanken ar att jag vid slutet av min tid har i PRAHA ska ha gatt igenom 75% av skolans filmbibliotek.

hittills har "THE GODFATHER" och "THE GODFATHER II" avverkats. senare ikvall, som en paus i skrivandet, blir det "CASABLANCA".

det finns dock en pataglig risk med att studera filmklassiker efter filmklassiker. att man inte sjalv skapar nagra...

gud finns inte i falkenberg

idag offentliggjordes så det svenska OSCAR-bidraget. JESPER GRANSLANDTs omtalade film "FARVÄL FALKENBERG" (som jag inte hunnit se) blev nominerad. det är verkligen roligt att den svenska OSCAR-juryn vågat satsa på en långfilmsdebutant. det visar på behov av förändring. dessutom är det en seger för ungt filmskapande och svensk lågbudgetproduktion. dock kan följande fråga ställas: vad om den stilistiska, svart-vita "OM GUD VILL" av AMIR CHAMDIN? realistisk relationsångest går före poetisk stilistik, så även denna gång. FARVÄL OSCAR.

arbetar på långfilmsmanuset. eller rättare sagt - jag skriver på det mer detaljerade treatment som min producent vill ha för att kunna gå vidare med projektet. det enda som står mellan mig och min långfilm är därmed mig själv. för oavsett hur mycket jag än tar i, finns det ingen kraft i världen som förmår mig att gå en omväg kring det jag verkligen vill göra - skriva själva manuset. det känns som en upprepning av saker jag redan bearbetat i mitt inre och i den korthuggna synopsis jag redan författat.

det är väldigt viktigt att jag lyckas ta mig igenom det här. men först måste jag hitta ett sätt att göra det på. av någon anledning har flytten till PRAHA tagit mycket av min kraft. emellanåt är jag väldigt trött och lite orkeslös. det är kanske bara seperationsångesten som spökar.

summa summarum: författande kan vara en sabla tristess. speciellt när formalian kommer före formen.

yellow line

PRAHAs tunnelbana fascinerar mig. den 150 meter langa rulltrappan ner till de tva sparen pa den gula linjen kanns som en fard ner i ett undangomt rike. det vankas en film av denna kansla, kan man kanske tanka sig.

proverb

"Silence is the greatest violence."

blogg från, i och om PRAHA

nu drar jag igång en ny blogg. den heter PERLENBERG PRAHA och är ämnad att ge en inblick i min vistelse i PRAHA. jag ska försöka hålla isär mina filmfilosofiska exkursioner från vardagens bestyr så gott det går. allt gott! 

reagör

benämningen skådespelare, tillika aktör, måste anses vara ofullständig, ja, om inte till och med direkt missvisande. den människa som ställer sig framför linsen och ber mig använda den med vördnad, ljuger inte för varken mig eller dig. denne person har inga förfalskningar att bära, den förvränger inte sitt stoft och den ber heller inte om vår nåd. det ska den heller inte göra. i termen skådespel så antyds det att det är ett spel vi betraktar och att detta spel är något värt att (be)skåda. sevärt är det onekligen, oavsett om det är rörande eller inte, men vi spelar inte med andras känslor. det är ofärskämt och barnsligt och bör hanteras med varsamhet. därför vänder jag mig mot det, då denne porträttör av en människa, inte en karaktär, ej spelar för oss. den är. på samma sätt ställer jag mig frågande till benämningen aktör. även detta antyder en form av tillgjordhet. det gagnar inte oss, varken publik eller oss konstnärligt ansvariga, att ha en skrake till människa framför vår lins. det kvittar på vilket sätt linsen då är slipad, skraken blir inte mer människa för det. nej, varken skådespelare eller aktör är en fullgod benämning på den person vars uppgift är att synliggöra gestaltningen för oss. om vi förutsätter att det är en människa, inte en karaktär, om än en gestaltning, som vi möter där på duken (för vi möts halvvägs mellan duken och salongsfotöljen), så måste vi så alltså konkludera att yrkesbenämningen på en sådan skall vara en REAGÖR. ty det är det man som människa gör. man reagerar på uppkomna situationer, eller frånvaron av dem. allting är en motreaktion, så även passiva aktioner. vi är aldrig oberoende av varandra, även om detta ibland kan vara vår önskan. på samma vis som jag är en CINETEKNIKER (1, 2 ), är mina ledfyrar mina reagörer.

sven nykvist 1922-2006

en av våra riktigt stora har somnat in. svenska och internationella cinematografen och ljussättaren SVEN NYKVIST blev 83 år. med två oscars i bagaget och samarbeten med regissörerna INGMAR BERGMAN, WOODY ALLEN, ROMAN POLANSKI, LASSE HALMSTRÖM, NORA EPHRON mfl. var han en legend inom den globala filmsfären.

skådespelerskan EVA FRÖLINGS kommentar om hans bortgång kanske bäst illustrerar sanningen:
 - "Jag vet inte vad som kan ersätta de här giganterna som går ur tiden nu."

hans bortgång har uppmärksammats världen över. här är ett par av artiklarna:

Filmvärlden sörjer (DN), Filmfotografen Sven Nykvist död (DN), Leif Furhammar: Sven Nykvist vördade ljuset (DN), En av världens främsta filmfotografer har dött (SvD), Regissörernas alter ego (SvD), Sven Nykvist död (AB), Så minns kollegorna Sven Nykvist (AB), Sven Nykvist, 83, a Master of Light in Films, Dies (NY Times), Obituaries: Sven Nykvist (Times), Oscar-Winning Cinematographer Nykvist Dies (LA Times / Zap2it), Bergman cinematographer Nykvist dies at 83 (CNN).

och på följande resurshemsidor finns mer matnyttigt om SVEN NYKVISTs liv och filmgärning.

IMDb biografi, ingmarbergman.se om SVEN NYKVIST, svenskfilmdatabas.se om SVEN NYKVIST, Wikipedias biografi.  

att se det unika

nästa vecka lanseras det nya svenska magasinet UNIQUE GENERATION på bok- och biblioteksmässan i GÖTEBORG. det utlovas en unik publikation. och frågan är om man inte är världsförst med att ha en blind filmrecensent i sin redaktion.

tilltaget är onekligen intressant. som regissör pendlar jag dock mellan att vara oerhört provocerad på tanken av att ens verk blir bedömt på andra meriter än det visuella mervärdet, och på att bli upprymd över tanken på ett paradigmskifte vad gäller grundsynen på vad en film är och hur denna upplevs. det är svårt att tänka sig en film som något annat än en historieberättare som med visuella medel visar oss andra världar. för en ljudberättelse finns det alltid radioteater. samtidigt skäms jag lite över min egen fördom och yrkesprotektionism.

oavsett vad som blir vad, så står det redan nu klart att det kommer skrivas filmvetenskapliga avhandlingar om detta magasins tilltag i framtiden.

nocturnal summering

nattens slutnotering lyder följande, i form av ett konstaterande: detta är den första nattsession jag åtnjutit på åtskilliga veckor. en sådan slags mängd veckor som stavas MÅNADER. faktumet, likt konstaterandet, är en förnöjelse i sig. dessa oanade färdriktningar roar mig.

grundmurat

klockan visar 01.27. skelettet är stöpt och nervtrådarna omsorgsfullt tvinnade. kortfilmsmanusets sjunde inkarnation börjar sprattla lite av sig själv nu och ber om förtroende att förverkligas. huden fläks av, lager för lager, replik för replik. självstympning är att förorda. det vanskliga är tämligen hyllningsbart. om inte nu, så alltid förr eller innan.

tu minus det tredje

det slår aldrig fel. högljudd, skränig, ekande tom r´n´b är en garanterad formel för att manusförfattandet ska gå på högvarv. eftersom beatsen oftast tar överhanden över både melodi, sång och text är det den (för mig) bästa hörlursmusiken tillhanda för att kunna koppla bort omvärlden och komplett kunna sjunka in i det utrymme som finns mellan mig och min laptopskärm. fenomenet är oförklarligt, eftersom jag aldrig skulle lyssna på skiten under normala förhållanden. alla konstnärer har sina mörka sidor, erkännes. två steg tillbaka och tre framåt. men när en ensam rad som "..give it to mama.." faktiskt smyger sig igenom mitt koncentrationsfilter, börjar jag tvivla på min egen allmänna människokompetens...

manusdeadline

23.22 fransk jazzmusik i hörlurarna. jag förstår inte ett ord men älskar varenda sentens. det, och tre kilo java, väcker mig till liv. någon gång i natt har jag deadline för det kortfilmsmanus jag återupptäckt tillsammans med min producent. jag är inne på sjunde varvet med det nu, och känner inte ens igen de scener som fortfarande är kvar från den första versionen av manuset. jag känner att jag är nära, ja, rentav riktigt långt bort, men inte hela vägen dit jag borde vara på väg. hur ska min huvudkaraktär (A) egentligen träffa huvudbirollskaraktären (B)? ska (B) verkligen få så stort utrymme som jag vill att den ska ha? varför vill jag det? i samma ögonblick som man inser att man finner birollskaraktären mer fascinerande än huvudrollskaraktären vet man att man borde ta sig en lång och neorealistisk funderare på varför man gör det man gör.

i mitt manusförfattande har jag varit i den unika positionen att jag haft fördelen av att kunna skriva mina filmers karaktärer med specifika aktörer i mitt huvud, eftersom jag vetat att de sedan skulle anta min frågeställning om oavlönat samarbete. denna relation har dessutom gjorts starkare och varit möjlig eftersom jag också regisserar det jag själv skriver.

på samma gång som det gjort mig oerhört trygg i mina karaktäriseringar, och inte minst i min personregi, så har en mindre förkräckelse börjat infinna sig i misstanken att det kanske även hämmat mig. att jag målat in mig i ett hörn utan skuggor att gömma sig i.

jag begår samma trygghetsmissgärning just nu. karaktär A och karaktär B är redan bebodda i mitt huvud av två särskilda skådespelare. jag har dem bredvid mig medan jag skriver, de vankar av och an i rummet då jag inte orkar resa på mig, men de är ständigt tysta. jag vet att deras gestaltningar kommer bli remarkabla. men jag känner också att jag inte är förmögen att tänka utanför ramarna just nu, eftersom jag begränsat mig. jag gör mina skådespelare en stor otjänst att jag först och främst ser dem, och inte karaktärerna, framför mig. denna brist är enkom min, inte mina skådespelares. men det är enkom en brist, och om deadlinen ska vara värd att hålla, måste manuset vara värt att skriva på. och ska manuset vara värd att skrivas på, måste historien andas och karaktärerna spotta fradga av ren upphetsning i tanken på att få väckas till liv.

23.32 och fradgan lämnar stora tomma fläckar av frånvaro i min omgivning.

the fountain

när en film möts av att flera kritiker (25 st) vid den just nu pågående internationella filmfestivalen i TORONTO lämnar salongen innan visningen är klar, och när samme film redan fått stark kritik vid den nyss avslutade filmfestivalen i VENEDIG, samtidigt som denne film i förhandsviskandet redan höjts upp till skyarna för att den är så grundläggande nyskapande, så måste en länk läggas upp.

själv tror jag att regissören DARREN ARONOFSKY har gjort årets största film. bedöm själv på hemsidan till THE FOUNTAIN.

crisp på pixel 2006

min kortfilm "CRISP" har blivit uttagen till PIXEL, videofilmfestivalen i SKÅNE. i filmen, som spelades in sent 2005, spelar OSCAR TÖRINGE en man som vistas i ett hus på gränsen till ett ingenmansland. filmen är en samproduktion med FILMCENTRUM SYD och är improvisationsbaserad.

förra gången jag deltog var 2004. då deltog min debutkortfilm "TYSTNADEN TALAR MÅNGA SPRÅK". jag blev gruvligt besviken över att den inte ens kom med på topp 3 i den åldersklass den deltog i. istället vann något meningslöst pubertalt musikal-liknande tjaffs den klassen.

"TYSTNADEN TALAR MÅNGA SPRÅK" blev dock några veckor senare antagen till MIAMI INTERNATIONAL SHORT FILM FESTIVAL anno 2004. lokala SKÅNE eller internationella MIAMI? hm...

must see

ett absolut måste.

http://www.cracked.com/modules.php?op=modload&name=News&file=article&sid=949

den siste maskinisten

då den siste maskinisten vagt öppnar sidodörren från foajén, och låter en stripa av tvärt ljus flyga över stolsryggarna som en sökande fyrs lykta, för att blicka in i den mörka kryptan för att försäkra sig om att hans beräkning sånär som på ett par minuter är korrekt, vet jag att den finala rutan rusar mot mig med en rasande fart. inom kort ebbar cinetiken ut i en vän nerförsbacke med hjälp av den omtänksamma eftertexts-musiken. den finns där för att låta oss hämta oss, för att sakta vagga ut oss ur sin sfär, ty den vill inte veta av oss längre.

men vän som han är, låter den siste maskinisten salongen vara nedsläckt både ett och fyra ögonblick till. för han vet att jag gärna vill dröja kvar en stund. att resa sig upp och gå direkt är för mig en främmande rörelse. den finns inte i min kropp. men då han demonstrativt, sakta, sakta, tänder salongsbelysningen inifrån projektorrummet vet jag att både ett och fyra ögonblick passerat och att det inte finns någon återvändo, och då han med ett tydligt brak låter dörrarna ut mot bakgården svänga ut och slå till mot teglet på andra sidan väggen, så är det är en brutal akt av medmänsklighet. det är allt för lätt att förlora sig i den andra världen. se, gråta, skratta, skruva på sig, men inte röra. om möjligt, endast nudda vid.

den siste maskinisten är vår viktigaste grindvakt. han hjälper oss tillbaka till oss själva, men känner tillfredsställelse om vi lämnar hans salong något förändrade från stunden före vårt inträde. då är hans konstanta vevande på filmrullen värd ansträngningen.

det fanns en tid då jag hade funderingar om att göra en dokumentärkortfilm om honom. jag vågade dock aldrig fråga, eftersom jag var så rädd att han skulle säga nej till en film som jag verkligen ville göra. med sin obskyra passion för japanska, amerikanska, tyska och italienska 1930-tals filmer har både han och biografens ägarinna varit mig en ständig källa till inspiration och häpnad. jag undrar om han vet allt detta då vi delar en stund därute på bakgården och utbyter sentenser om filmen han nyss vevade för mig, och hans karaktäristiska cigarillrök vindlar genom den kyliga nattluften. men jag önskar att han visste.

det allra heligaste

ensam i biosalongen. det finns över 190 andra platser, men jag sitter där jag sitter. det finns en duk framför mig som jag kallar min tanke. fotöljen jag sitter i kallar jag min och stolsryggen jag vilar mina ben över klagar inte. stillheten som sköljer över mig viskar sakta upp mig i insikten om storhet. inte nödvändigtvis filmen, den är rent av sekundär. men bönen vi ber i det heligaste av rum är oftast endast just det. spridda ord i ett utrymme av en manifestation som är det motsatta. det säkraste. det vackraste. utanför följer världen vissa mallar. här, härinuti, finns en annan värld. den som påminner oss om vem vi är och vem vi skulle vilja vara. ensam i biosalongen inser jag att det är andra gången jag upplever det som få andra någonsin kommer få göra. stillheten i vad som är det moderna samhällets altare av vår oskuld. ensam. det finns över 190 andra platser. men jag sitter där jag sitter. bekvämt. tacksam. helig.

miami vice

jag vet inte riktigt vem det var som klippte trailern till MICHAEL MANN´s film "MIAMI VICE". jag är heller inte så himla säker på att MICHAEL MANN vet vem det var.

för hade han gjort det, så hade han nog aldrig låtit denna människa utföra det uppdrag denne någon gjort så medelmåttigt. och om MICHAEL MANN nu skulle veta vem det var som gjorde det, så finns det en stor chans att denne någon för länge sedan blivit MICHAEL MANN´s bitch och numera kallar femtioelva olika platser på denna jordglob sitt hem eftersom denne någon är utspridd på lika många olika platser, eftersom denne någon har inte någon sett skymten av sedan trailern först nådde publikens ögon.

den film jag såg ikväll har nämligen ingenting med det bastarden till en trailer som våldgästade världen innan filmens internationella premiär tidigare i somras. rytmen i filmen är en helt annan från marknadsföringen. här finns en visuell poetik och feeling som är helt olikt vad denna jävla oäkting till trailer säger sig vilja vara.

som den hard-core MIAMI VICE-fantast jag ärligt bekänner mig att vara, eftersom jag inser att ryktet som den originella TV-serien fått är orättfärdigt dess sanna väsen, så hade jag, minst sagt, mina tvivel angående MANN´s nytolkning av sin egen producerade serie. själv har jag alltid tyckt att DON JOHNSON är en underskattad skådis, och hans sammanbitna rollprestation som SONNY CROCKET är en av TV-historiens mest ikoniska och välspelade roller. den som inte tror på mitt vittnesmål om DON JOHNSON´s faktiska skådespelartalang, borde ta och införskaffa sig TV-filmen "WORD OF HONOUR". filmen som helhet är varken bättre eller sämre än flertalet av de amerikanska TV-filmer som översköljer din lokala videobutik i skrud av att vara en betalbar hyr-DVD. men gå direk till menyn och välj det näst sista kapitlet. se hela rättegångsscenen, och bevittna DON JOHNSON´s känslomässiga eruption. INGEN, och jag menar INGEN, skådespelare har NÅGONSIN gråtit så övertygande, så rent, så avskalat, på en remsa film, tidigare, och kommer aldrig göra det igen. DEMI MOORE´s enda tår i "GHOST" är en "what´s your name, again?" i jämförelse med DON JOHNSONs prestation.

dessutom har själva serien givit TV-mediet några av de bästa enskilda avsnitten av någon TV-serie någonsin. ett avsnitt som "EVAN" är det närmsta man kan komma dramatisk täthet, och slutet av "MILK RUN", där DON JOHNSON tomt stirrar ut i luften och är oförmögen att resa sig, är ett annat exempel.

detta är dessutom den första filmen jag sett där COLIN FARREL faktiskt visar att han kan skådespela.

MICHAEL MANN´s "MIAMI VICE" är ingen ny "HEAT". MANN kommer, likt ORSON WELLES aldrig lyckades efter "CITIZEN KANE", att göra en större film än den. men den lämnar ingen sur eftersmak som efter tredje akten i "COLLATERAL", där han slängde bort vad som i grunden var ett avskalat kammarspel, för att göra en simpel "mördare-jagar-sina-offer"-historia.

men "MIAMI VICE" är vad få andra amerikanska så kallade storfilmer inte är. den är inte dum. den är inte bökig. den är inte ointressant, och den är inte svulstig. det är en klassisk berättelse om rätt och fel. om svåra val och om en värld vi önskar att vi någon gång kunde uppleva, men innerligt tacksamma för att vi slipper. 

bollplank

en bra producent är som en dödgrävare och obducent i ett. producenten gör jobbet som måste göras. den gräver hålen som ingen vill se ner i, ingen vill vistas i, ingen vill erkänna - men som man redan trillat ner i. sakta, sakta grävs man upp igen. producenten borstar bort småstenen från tanke-kanterna. den filar bort allt stelnat damm i ens ögonhålor, som tvingat sig fast efter mången falska blickar och hindrat en från att se nya perspektiv. nya möjligheter. under jordmassorna begravs sedan allt det producenten skurit bort från det ruttnande kadavret. det som producenten öppnat upp och synat väl. det han undersökt och noga avvägt. med millimetertunna instrument inspekterar han det inre tillståndet för ett tingest som är skendött. ett obearbetat manus som inte blir obducerat är inte värd sin gravsten. och manusförfattarens anlete är lika blankt som skalpellen han skars upp med, men ohyggligt mer trubbigt.

blixtbackning

flashbacks är den veke manusförfattarens utväg. jag använde det i "ÄNGLAFALL". det blev inget bra. en klyscha av en plattityd. däremot är ett medvetet icke-linjärt berättande en ständig källa till nyskapande inom manusförfattarkonsten ("MEMENTO", "IRREVERSIBLE", "EKO"), och då ska det vara ett aktivt formgrepp med ett tydligt rättfärdigande i karaktären och en passande återanknytning till filmens essens. formgrepp för sin egen skull är ointressant. det är bara när den resonerar med helheten som den väcks till berättigande. 

doktrin

att vara regissör är det närmsta man kan komma att vara 
diktator utan att vara grundlagsvidrig. 

christer fuglesang

ett ovanligheternas inslag. detta måste vara det första icke-film relaterade inlägget på MINNESRÖTTER, men jag dristar mig till att göra det eftersom det ligger mig varmt om hjärtat. om tre månader inträffar en för SVERIGES del historisk händelse. den 14 december är den svenske austronauten CHRISTER FUGLESANG planerad att med den amerikanska rymdflygstyrelsen NASAs rymdfärja DISCOVERY bli den förste svensken i rymden, då han ska ta en aktiv del av den fortsatta konstruktionen av den internationella rymdstationen ISS.

CHRISTER FUGLESANG skriver via SVENSKA RYMDSTYRELSEN ett elektroniskt nyhetsbrev. det är en unik nutida inblick i en unik nutida svensks framgångar, en man vars gärningar är fullt jämförbara med de som är begångna av DAG HAMMARSKJÖLD, CARL BILDT, VICTOR SJÖSTRÖM och INGMAR BERGMAN. läs hans senaste nyhetsbrev här.

produktionskodex

förberedelse inför en filminspelning är av allra största nödvändighet, men den är likväl ett otyg, och som sådan är den en obehaglig historia. den bör således delas in i två olika moment. den rent praktiska förberedelsen kan vara den mest komplicerade och den mest viktiga av de tu. den berör vem som ska vara var, när, med vad och varför. fungerar inte detta kan inte det ännu mer komplicerade och ännu viktigare momentet, det kreativa momentet, fungera någonstans eller överhuvudtaget alls. därav: om man på ett tidigt stadie kan dränka sina små orosfläckar så att de slutar föra det oväsen de är smidda att göra av någon slags vedervärdig allmänhysteri, så kan man sträcka ut sina spridda benfragment hela vägen upp i förespeglingen av oskuld, och lugnt och sansat och i ett alldeles onyktert tillstånd av ett groteskt förstorat hybris inleda sin aktiva självförnekelse. det är viktigt att vårda sin hybris, ty den är det enda som föder och värmer dig i kalla stunder av självömkan.

det kreativa momentet är ett aber i sig. den riskerar att skapa kaos av den praktiska förberedelsen, eftersom själva syftet med det kreativa momentet är att tillförskanska sig alternativa vis att utföra sin skapelse på. om man efter grundplaneringen kommer med briljanta inslag, och förslag, av klarhet, riskerar man därmed att skapa en cykel av ständig självstympning. om ens ansamling av rörliga bilder vid slutvisningen väger på samma vis som de gjorde innan ögonblicket av kemisk förbränning, innebär detta att de inte anammat stundens allvar längs med vägen. för vad är meningen med att införskaffa sig en bild och sedan visa upp den, om den är exakt samma som den man dessförinnan hittat för sig själv?

förena dessa båda moment och du når framgång. vid misslyckande riskerar man onekligen förblindning - och det är en cineteknikers största förfärelse. men den framgångsrika föreningen av dessa tu olika moment skapar även förutsättning för en cineteknikers största förförelse - den av den ideala bildrutan. speglingen av ens yttersta fruktan.

non-sync perspective

i believe a feeling of disconnection is vital to understanding drama. whether or not it is structured or anti-syncronic. only when you are able to see the pieces, one by one, will you be able to put them together; turn them upside down, change places with them and perhaps even grind them down completely and create something entirely new. an active approach of non-sync perspective enables you to deconstruct, and long for, a connected reality.

galoscher

att återuppta ett gammalt manus är som att ikläda sig ett par gamla skor som man inte trampat omkring i på länge. till en början skäms man nästan över att man överhuvudtaget har trätt på dem på fötterna igen. men efter ett par eller femtiotre steg inser man att de här skorna är en del av en. de var kanske inte så pjåkiga ändå, de gamla galoscherna? visst finns det ett imponerande schvung i dem? och, men vänta här nu lite... är det inte som så att de här gamla pjäxorna nästan går av sig själv? de för mig till platser jag inte besökt på länge. de har en medveten kursläggning som det faktiskt är rätt så behagligt att följa. de tar lagom stora kliv, vid precis rätt tillfälle, eftersom de vet vart alla hinder är någonstans, ty man har ju stött på dem tidigare. tillsammans. och långsamt, långsamt, tar man upp en tidigare takt, steg för steg, och inleder en ny relation. tills det att sömmarna spricker och man plötsligt står där. oskyddad. mot farliga ytor. tårna mot splitterfragment. hud mot sandpapper. antingen går man vidare. eller så är man en liten lort och står kvar. för skorna - de kan bara ta dig en viss bit. det är då man kan vingla till, för att sedan bli stadigare. steg för steg. längre bort än vad du någonsin trodde det var möjligt, en gång i tiden, då du först iklädde dig dem. för vem vill vara en liten lort? 

tjugo4 ansatser

om jag under min livstid lyckas fånga 24 perfekta bildrutor, inte nödvändigtvis med varandra nära besläktade, där dessa representerar min livsfilosofi och synsätt, min karaktär och mina frågeställningar, so okay. so be it. då var det värt det. ty då förlängs min livstid i 24 versioner. vad mer kan en cinetekniker hoppas på?

tillägg: begreppet om perfektion är i grunden en värderingsmanifestation, och som sådan högst subjektiv, och inte sällan innerligt politiserad. vad min uppfattning & definition av perfektion består är för närvarande inte känt. men man kan dock vara förvissad om att den berör ett visst 
perspektiv, och procentsats, av vår förståelse av det ofullkomligas skärskådning.

om söndagens inspelning

ett perfekt ögonblick, som en speciell tagning som förlöpt utan förhinder, ska förvaltas med omsorg. det bör varken förstoras eller förvanskas. förmånen som ett sådant för med sig förtjänar sin egen politik. företrädesvis ska den handskas med den respekt den automatiskt för med sig - tacksamhet över att ha fått närvara, insikten om att den aldrig åter komma skall. denna insikt väver ödmjukhet. förvisso kommer, förhoppningsvis, andra ögonblick infinna sig. men aldrig av samma sort, aldrig i samma klass, inte heller i samma stil. det är detta som är cineastikens kärna.



fångandet av ögonblicket, inför evigheten. det där enda.

feature

i söndags publicerade HELSINGBORGS DAGBLAD en stor feature-intervju med mig. STEFAN LINDQVIST skrev intervjun. läs den här.

inspelning

i söndags begicks inspelning av improvisationsfilmen "VÄSENPUMPEN".
skådespelarna LARS-ERIK BERENETT och ANDERS GRANSTRÖM, ovan,
begick en bragd värd giganter då de åstadkom fantastiska rollprestationer.

världspremiär inom kort, alltså.

nedan: inspelningsteamet i sin fulla prakt. från vänster, ovan:
JOHAN SIMONSSON, FILMCENTRUM SYD/prod-sassistent,
ANDERS GRANSTRÖM, skådespelare,
LARS-ERIK BERENETT, skådespelare,
PÅL CALLMER, ljudtekniker,
MAGNUS GÖRANSSON, produktionsassistent. 
från vänster, nedanför: FREDRIK MYRTELL, producent, 
CSABA BENE PERLENBERG, 
regissör och projektledare, 
JARNO VINCENSIUS, glidekamoperatör 
och fotograf.


 

vår yttersta fara

det finns ett vagt tecken på röta i en dramatikers förhållningssätt till sin omvärld. ständigt dessa återkommande konflikter. det ska byggas upp och motiveras. det ska sås åkrar av misstänksamhet och skördas missväxta bastarder som smakar bittert och luktar fult. vid hyvling ska de avyttra en besvikelse som inte går att bota med tillsatser. vadan detta behov för bråk? vadan denna längtan efter felkonstruerade förhållningssätt oss människor emellan? är det i ett pedagogiskt syfte? att visa oss mallar för uppförandekoder? eller är det ett mindre nobelt företag, som syftar till att sprida rötan? i vår längtan efter svar har vi ibland en nödvändig tendens att skörda frågorna vi inte tidigare har planterat. härdar vi oss själva inför allvaret vi hoppas möta en dag - det vi saknar i våra egna liv? är vi dramatiker endast uttråkade smådjävlar som parasiterar på andras olycka? den vi älskar att konstruera? ty om om vår konstruktion för yttersta fara är en i välmenande syfte, riskerar vi att flytta gränsen för vår publiks egna referensramar. vad gör vi den dagen de tröttnar på våra faror? vad kan vår publik med sin egen fantasi då försätta sig själva i? kanske är deras yttersta fara även vår, den dag de inte längre är i behov av oss. 

cinetekniker

därav (föregående notering) anses det vara konkluderat att man som filmare är en CINETEKNIKER. 

vi talar små bubblors språk

ingen annan konstform än den rörliga bilden är så plågad av en inneboende dualism. på grund av formen för sin existens är den rörliga bilden således även den enda nuvarande konstform som dessutom är modern ur en strikt teknologisk aspekt. inom cinetiken tvingas den konkreta teknologin samspråka med den otyglade kreativiteten. exempelvis en dansare använder sitt kropp som sitt instrument, en given teknologisk apparatur, samtidigt som kreativiteten finns inom samma kärl. det är så att säga en kombinerad ansträngning, med fantastiska inneboende förutsättningar och möjligheter. en berättigad avundsvärd position. men inom filmen är det två externa faktorer som skall sammanstråla. kameran och aktören. två i grunden vilt främmande funktioner, som i sitt inledande möte är oförskämt trubbiga gentemot varandra. det finns en grundläggande misstro som gör laddningen så överjävlig. vill den ena trilskas så blir det onekligen så att den andre utsätts för trilskning. punktum och kardemumma.

kittet däremellan är bubblan som inte får spricka. den balanserar på en yta så tunn att den inte kan ses ens med blotta ansträngningen. bubblan är dessutom i sig själv alldeles sprickvillig. därmed finns det tre inslag av handfast försorg. teknologins, kreativitetens och bubblans. den sfärformade försorgen kan inte kontrolleras, men den kan hyssjas till viljes. om man hittar rätt tonart. det är i detta möte, dualismens koncentrat, som bubblan odlar sina stråk av välvillighet. om vi till dessa stråk beviljas inträde, och därefter dessa stråk vi tillåts beträda, då måste vi anses vara dualister. 

ny artikelserie i kvp

idag börjar KVÄLLSPOSTEN publicera min nya artikelserie VALINTERVJUER AV CSABA BENE PERLENBERG. i en serie om sju artiklar möter jag unga förstagångskandidater till SVERIGES riksdag. i den första träffar jag ordföranden för MODERATA UNGDOMSFÖRBUNDET, BJÖRN WRETFELDT. läs intervjun här.