feedback-trilogin

att ha tre olika feedbackmöten om samma film under en och samma kväll är kanske att ta i. min vana trogen gör jag ingenting halvhjärtat. igårkväll var en sådan gärning. först hemma hos fantastiska familjen fransson, som gav motsatta reaktioner mot vad som vädrades hos FC Syd kvällen innan. då jag lunkade hem under gråtyngda moln (en mycket lämplig cinematisk symbolisk representation av mitt inre tillstånd av förvirring) försökte jag förena dessa båda, högst motsägande feedback-sessioner. som om inte det räckte, hörde jag senare under kvällen först från SARA och sedan från ROGER. båda bjöd på mycket konstruktiva samtal.

jag tror att en bild av hur filmen kommer se ut, börjar ta form hos mig. jag har en del klippidéer som jag vill prova på. men först behöver jag verkligen lite ledighet. det är första gången på väldigt, väldigt länge som jag inte börjar vrida på mig på tanken på självpåtagen icke-aktivitet.

och filmen kommer nog heller inte att bli i långfilmsformat. den debuten verkar vilja vänta på sig.

perspektiv

jag har bestämt mig för att ta ett par veckors vilotid från klippningen av "ALEXANDERS AFTON". den gångna veckans übersession har satt sig så till den milda grad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta ta vägen någonstans med materialet. jag behöver distans, som förhoppningsvis kommer föda lite perspektiv.

under tiden ska jag ägna mig åt andra projekt, och en väl förtjänad ledighet. i dagarna kommer det också ett litet tillkännagivande som borde glädja vissa mycket tålmodiga musikanter. dessutom så kommer jag på denna plats att fortsätta skriva om "ALEXANDERS AFTON". men jag kommer också att börja utveckla bloggen till att bli ett allmänt forum för lättillgänglig information om mina senaste projekt.

så välkomna till en ny fas av MINNESRÖTTER, rapporterande om "all things PERLENBERG".

botemedel

tillägg till föregående, nedanstående inlägg: efter en testvisning känner man sig som om mattan under en har ryckts undan. man har varit så hög på sig själv och sitt verk att det man upplever mycket väl kan vara som efter en missbrukares fix - en allt för snabb och ostadig landning. dessutom är det alltid smärtsamt att inse att ens världsbild kanske inte helt stämde. man känner sig lite dum då man inser att man gjort självbedrägeri till en undervärderad konstform.

därför är det viktigt att få lite andrum efteråt. ett parkbänkssamtal på STORTORGET med en bra vän är mycket passande. utöver det finns det inget som helar en sargad själ lika mycket som en yttre omskolning. lite klädinköp hjälpte på ett mycket konkret och specifikt vis mig att må bättre. vad kan jag säga - jag är man, och jag är en simpel varelse.

trauma

i förmiddags var det testvisning av filmen på FC SYD i MALMÖ. JOHAN och MAGNUS var vittnen. testvisningar är per definition en fruktansvärd upplevelse. efteråt är man en annan människa än vad man var före. men om man likt mig har hybris, så är det ett nödvändigt ont.

jag har hittills aldrig varit med om en testvisning (jag har haft två ´riktiga´ sådana) där verket eller jag har blivit universalt hyllad. på en ytlig nivå hade en sådan upplevelse varit alldeles förträfflig. och vem vet, kanske kommer jag någon dag att vara med om det. men testvisningar är i grund och botten inte till för att regissören ska omge sig av en massa ja-sägare som föder hans uppfattning om att filmen är briljant. folk får gärna säga det, men då ska det vara sant också. istället är själva meningen med dem just att sätta saker i perspektiv. för filmskaparen, för publiken, för filmen i sig. jag vet inte hur ofta jag har chockats av insikten att något som jag trodde var självklart, inte alls blev förmedlat till min publik. som filmskapare har man en unik position i relation till sitt verk. man vet det innan och utan och varje skrymsle av det. men detta är inte alltid av godo - många gånger är det helt enkelt som så att man förblindas av en bild av vad man önskar att verket ska vara, inte vad det egentligen är.

därför blev dagens testvisning givetvis en invärtes chock. på flera plan. "det finns en väldigt bra film därinne, någonstans", som magnus uttryckte det. nu är han givetvis lika partisk som jag är. men han har en mer nykter syn på filmen och materialet, eftersom han inte suttit med det dag och natt i en veckas tid. (ren idioti, för övrigt.) koncensusen verkade vara att narrativet behöver omstruktureras. den behöver klippas om. det verkar som att filmen rör sig mot vad den ursprungliga planen var - att den blir en flerplansberättad film. det kanske inte är en så dum idé.

samtidigt är det väldigt viktigt att veta vilka saker det är man ska lyssna på. ibland har man helt enkelt olika uppfattningar om något. och då ska man inte ge sig. tekniska saker är viktigare än rena värderingsfrågor. problemet är bara att dessa två har en överjävlig förmåga att linda in sig i varandra. man måste kunna sålla i den feedback man får. och, det viktigaste av allt - så länge den kritik man får ta del av är konstruktiv, så är den viktig. illa framförd kritik har inget existensberättigande.

"ingen klipper en långfilm på en vecka", som magnus sa. det kan kanske vara sant. det som är värt att notera i den beskrivningen är dock att han trodde på att filmen kan fungera i långfilmsformat, bara den renodlas. jag vill gärna tro på honom. jag tror på det själv. jag måste bara hitta en ny form.

filmen är nu på 71min. det är inte ett självuppfyllande mål att "ALEXANDERS AFTON" ska bli en långfilm. den kan sluta som en kort långfilm. så varför känner jag så starkt för det som jag gör?

på jakt efter en dröm

åh, jisses. time flies when you´re having fun. jag letade efter en helt annan artikel men fann denna på hd.se

http://hd.se/landskrona/2004/02/13/jakt_efter_en_droem

replikutdrag #2

SOPHIA: jag tappar perspektivet. allting bara... det är ingenting som spelar nån roll längre.

interagerande

sitter och gör småjusteringar inför testvisningen imorgon. har bland annat ordnat ett klipp mellan två olika scener som retade gallfeber på mig, av den enkla anledningen att den andra scenen inleddes oerhört trubbigt. jag var övertygad om att jag hade sett material som skulle kunna förändra hela inledningen på scenen, någonstans bland råmaterialet. och mycket riktigt, djupt därunder alla "bryt" och "en gång till" så fanns just den där lilla repliken från SARA som gjorde så mycket. nu blir motiveringen till att MAGNUS karaktär överhuvudtaget börjar prata om det han pratar om, mer trovärdig. (det visar på vikten av att vara uppmärksam vid intankningen av råmaterialet - för att inte nämna organiserad loggning..)

karaktärer börjar inte prata av sig själva. inte ens de mest ensamma, pratsjuka karaktärerna börjar prata med en främling om de inte förnimmer den minsta känslan av incitament för att kunna göra så. för sådana karaktärer kan det vara ett vänligt leende eller ett snabbt ögonkast som räcker för att fungera som en inbjudan. olika karaktärer reagerar på olika tecken. men det är just reaktionen som är krutet för all vidare interaktion. även om det bara är en reaktion på en aktion som för den andra karaktären, motpolen, inte är värdeladdad, så kan olika aktioner eller passiva reaktioner vara just det som en karaktär behöver för att motivera sin reaktion.

det är väldigt viktigt att vi inser att när en karaktär reagerar, på oavsett vad det är och oavsett hur den gör det, så tar han eller hon en risk. det är ett aktivt ställningstagande. han eller hon vet inte om vare sig hans omgivning eller motpolen kommer att acceptera det ställningstagandet. det är just det behovet av adrenalin i den stunden av osäkerhet på motpolens reaktion på ens egen reaktion baserat på den förstes aktiva aktion eller passiva reaktion som är matjorden för interaktionen. när vi möter våra medmänniskor är det väldigt viktigt att vi inser att de tar ett lika stort risktagande som vi gör, varje gång vi söker kontakt. vi är alla lika ensamma i vår oro.

hybris?

har nu sett igenom den första versionen av grovklippningen. att inledningen var stark, det visste jag sedan innan. den håller hela vägen. mer överraskad blev jag däremot att den fortsätter vara tight en bra bit till. typ hela vägen. en del scener som jag trodde skulle vara stela eller långtråkiga, är inte det. att en av scenerna är felplacerad, inser jag nu. det är ett känslomässigt avslöjande som kommer allt för tidigt, allt för lätt. den ska byta plats med en annan scen.
senare idag ska jag också gå igenom en del färdigklippta scener som inte var med i den rendering som jag tittat på nu, och se om någon av dem kan läggas till. jag ska också kolla på en del saker i råmaterialet som jag inte använt mig så mycket av. för jag kan känna att det fattas ett par saker här och där. å andra sidan ska man heller inte stånga sig blind på att hela tiden visa vägen mellan punkt A och B. man måste våga lita på sin publik. allting behöver inte förklaras och/eller exemplifieras. om det är något mina manusstudier lärt mig så är det att regler är till för att brytas. kommunikation kan skapas utifrån tystnad eller frånvaro av förklaringar. de största filmupplevelserna som jag har haft har varit filmer, eller enstaka scener, där de krävt åskådarens deltagande. där de filmskaparna har satt makten i åskådarens händer. där de vägrat att ge alla svaren.

det finns ett par scener som jag inte kan sluta att se om och om igen. en eller två av dem är för att jag tycker att jag som redigerande regissör lyckats bra med att skapa en stämningsfull rytm. men det finns tre eller fyra scener där scenerna har inga eller väldigt få (enstaka inklippsbilder) faktiska klipp, och som endast består av att SARAs och MAGNUS´ talanger släppts lösa. de äger de scenerna. totalt. det finns inte många skådespelare som skulle kunna leverera en replik som "jag ska dö" utan att det låter konstlat. sara kan.

övrigt fanns det en del övergångar och sådant som jag ska fixa till imorgon.

jag känner att jag kommit förbi DEN STORA VACKLINGEN nu. istället har jag kommit in i en mycket farligare fas. jag har nu DEN ENDA BLICKEN. i den fasen upplever man ett tunnelseende av självförhärligande av ens verk. allting är superbriljant. fallet därefter, för ett sådant är oundvikligt, kommer vara hårt. men jag tror mig ändå vara någorlunda erfaren vid det här laget så att jag kan skilja på DEN ENDA BLICKEN och vad som faktiskt är ett bra material. jag hoppas det i alla fall.

"ALEXANDERS AFTON" kan mycket väl bli min första långfilm. om den inte redan är det. må det inte vara min hybris som talar.

rendering klar

efter sex och en halv timme är renderingen äntligen klar. nu ska jag sätta mig med en mugg white thea och ett skrivblock och föra anteckningar som syftar till självstympning.

imorg ist

testvisningen är uppskjuten till imorgon. samma tid, samma plats. renderingen går okristligt långsamt. då kan jag ta mig en ordentlig titt på filmen senare idag och kanske komma med den bästa möjliga versionen till morgondagens visning. nu ska jag sova. en liten stund. halva dagen, ungefär.

snälla

strax innan klockan sex, måndag morgon. inte en droppe sömn i sikt. än. först nu är jag redo att börja rendera filmen. testvisningen kan bli tvingad att flyttas fram en timme så att jag hinner ta mig till MALMÖ. det återstår att se. grovklippningen som kommer visas idag kommer vara på 1h 8min. minsann. detta kommer givetvis att klippas ner till långt under timmen när grabbarna väl är klara med mig och min hybris. men just nu, medan träden svajar oroligt utanför fönstret och fiskmåsarna skränar och staden håller på att vakna till liv och det ser ut att bli en skön höstdag i denna så kallade sommaren, så känns det faktiskt helt underbart att lura sig själv att man just begått långfilmsdebut. bara för den här lilla stunden. snälla, ta inte ifrån mig den här känslan. i alla fall inte förrän efter testvisningen. när dammet lagt sig och blodet koagulerat. när stjärnorna fallit och slöjan slitits av. bara för den här lilla stunden - mellan nu och evigheten. jag har gjort fiktionslångfilm, banne mig.

03:51

great. jag har bara väntat på det. det var klart att det var tvunget att inträffa just nu. hela jävla redigeringsprogrammet hängde sig. jag förlorade en hel scen medan jag förflyttade den från en redigeringslinje till en annan. jag är överraskad att det inte hänt tidigare. det var en väldigt viktig scen för hela filmen - självklart. lyckligtvis var den inte särskilt avancerat klippt. problemet är dock bara att jag inte vet var den ligger någonstans bland råmaterialet... har dock hittat ytterligare material som jag hade letat efter. måste sluta redigera om en stund och börja rendera.

klockan är kvart i fyra och det rinner nytt java i köket. den mörka himlen sadlar om till ljusare tongångar. är nog en av de första i staden som läser morgontidningen. lite för snabbt, kanske.

hå 2 oh

jag som trodde att jag skulle bli klar med grovklippningen till testvisningen imorgon. eller, rättare sagt, testvisningen om några timmar. men icke. jag skummar igenom stora delar av det material som jag tidigare inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt. det är dock väldigt lite av det som jag finner användbart. det känns som att kostymen är sydd nu. nu ska den bara justeras lite.

den film som JOHAN, MAGNUS och HENRIK kommer få se imorgon kommer vara grov. väldigt grov.

klockan är nu kvart i tre på måndagsmorgonen och jag ska sitta en timme till med klippningen. sen ska jag sätta filmfilen på rendering. få någon timmes sömn medan den tuggar på. sen DVD-bränning. ytterligare någon timmes sömn, måhända.

det började precis regna. regndropparna tävlar med fontänen om ljudbilden.

inblick #6

här första bildrutan från en av scenerna jag arbetade på inatt. SARA GLASER och MAGNUS GÖRANSSON.

nödlösning

JOHAN kommer inte bli glad på mig imorgon. har tvingats till min första riktigt desperata nödlösning i klippningen. var tvungen att använda en snabb fade för att maskera (och på det viset göra det ännu mer uppenbart) att en inklippningsbild, en close-up, inte var i total harmoni med mastershotet. i ena bilden är det ALEXANDER som sitter med en bok. i den andra är det SOPHIA. förbannade nybörjarmisstag. men så blir det när man spelar in utan bildmanus. så blir det när man insisterar på att vara konstnärligt experimentell. jävla kålrot jag kan vara ibland.

furstlig dimma

jag har hittat den! min rosetta-sten! de allra första scenerna vi spelade in är några av de sista jag kollar igenom i min redigering. och där är det! DET! allt det jag känt har saknats i narrativet och karaktärsutvecklingen. hur i all världens små-påvar kunde jag ha glömt bort dem? redigeringens dimmor har i sanning varit mig omsvepta.

av någon anledning är mitt sovrum det varmaste i hela lägenheten. trots öppet fönster och frånriktad lampa är jag varm som en gnu. men min PROVIVA drickyoghurt med jordgubbsmak (som är lättsockrad) hjälper till att kyla ner mig.

white men can´t edit

vilar ögonen genom att slötitta på TV en stund. fann en av mina favoritfilmer, "WHITE MEN CAN`T JUMP". med WESLEY SNIPES och WOODY HARRELSON. de som säger att snipes inte kan skådespela vet inte vad de pratar om. de två har en personkemi som är lika smittande som WALTHER MATTHAU och JACK LEMMON i sina finaste stunder. kanske också därför som de återförenades i det kraftigt underskattade actiondramat "MONEY TRAIN" endast tre år senare.

ska ta mig lite java och fortsätta med redigeringen. har testvisning imorgon (nu även med regissören HENRIK MÖLLER som gäst, ett högst välkommet inslag), och filmen är långt ifrån färdig. det kommer bli ännu en av de där icke-nätterna. ´icke´ som i frånvaro av sömn.

dessutom messade JOHAN och skrev, angående testvisningen imorgon och de som kommer vara där: "alla med nyslipade knivar". tack, johan. tack.

sommarens filmarbete

här kommer en förteckning över de filmprojekt jag ämnar behandla under sommarens väna gång (inte nödvändigtvis i kronologisk ordning):

- "ALEXANDERS AFTON". få grovredigeringen färdig, få in feedback, bearbeta och tighta till. ljudbearbetning. färgkorrigering. textning till engelska. ha en visning för vänner och familj innan jag åker till PRAG i september. skicka ut till filmfestivaler.

- "NARRATIVITAE". textning till engelska. skicka ut den på festivalsvängen.

- "BLOOS". sätta sista handen vid den. testa ROGERs grafikidéer. klippa ner den ytterligare. just nu är den på 90min. vill gärna ha ner den till 70min. ljudbearbetning. textning: svenska och engelska. sedan iväg till marknader och festivaler.

- FÄLTET. en helt igenom visuell liten kortfilm som jag ska göra med MAGNUS GÖRANSSON och OSCAR TÖRINGE, någon gång i augusti. tänk: action-epik.

- VÄSENPUMPEN. förproduktion under sommaren och inspelning i september. mer info kommer.

- och, slutligen, om jag får till ett bra manus, ännu en kortfilm där CILIA ska skådespela. vill arbeta mer med henne framför kameran. hon har en fantastisk scenisk närvaro och gestaltande förmåga.

tumregler & stundens infall

det finns vissa scener som är roligare att redigera än andra. det kanske borde bli en tumregel inför framtiden: att de scener man inte känner lust över att redigera, inte heller borde vara med i filmen?

just nu klipper jag JENNIFERs favoritscen. det är en av flera scener som inte fanns med i förplaneringen utan som jag eller skådespelarna improviserade fram, på plats. inför inspelningen hade jag gjort enstaka stolpar, händelser som jag visste att jag ville ha med i filmen. improvisationsbaserat skådespel och regi måste ha ankarlinor, ramar. annars får man inget vettigt gjort. utifrån detta kan man sedan börja experimentera. på listan över scener som jag alltså hade planerat inför, fanns bl.a. att ALEXANDER skulle sova, SOPHIA skulle vara röksugen, mfl. det fanns också en övergripande dramatisk kurva över deras relationsutveckling och vissa tematiska saker som jag ville att de skulle beröra.

men de scener som föds på plats brukar ha en tendens att bli de mest intressanta. stunden inspirerar till sådant som man känner och ser saknas. dessutom är det i linje med improvisationsbegreppet - vet inte skådespelarna vad jag vill med scenen eller vad de ska göra med den förrän tio sekunder innan jag säger "ACTION", så blir de mer än väl motiverade att utforska själva. brännlåga, och allt det där. ty det är det som gör det så spännande. för mig som regissör som får se deras uppfinningsrikedom, direkt på plats, helt i stunden. och, för dem själva, som skådespelare. förhoppningsvis...

jag har en känsla av att många skådespelare allt som oftast känner sig som replikmaskiner. låsta och begränsade till en enda linje. som regissör skulle jag bli oerhört frustrerad över ett sådant förhållningssätt. jag hoppas mina skådespelare kände frihet i deras agerande, sina möjligheter med den här processen, och inte stress. (sund prestationsångest är en annan sak.) för då är filmen inte värd remsan den spelades in på.

innehållsmässigt förtydligande

filmen "ALEXANDERS AFTON" berör ämnen som döden, cancer och rökning. det är dock inte, och har aldrig varit, min mening att filmen ska vara ett pekfingeraktigt, predikande ställningstagande mot rökning eller ett TV4-aktigt "Gala för världens barn"-version för cancersjuka. filmen får tala för sig själv. jag har vare sig energi eller tid att föra korståg mot en av världens stora idiotier. väderkvarnar, och allt det där.

vi är alla mer eller mindre vuxna människor som kan fatta sina egna beslut (synd bara att ingen av oss lever oberoende av någon annan, vilket innebär att alla val vi gör påverkar någon annan. som varje gång man tänder på). eller som någon sa: rökare är också människor. bara inte lika länge.

därför skulle jag heller inte sätta in en länk till CANCERFONDENS SLUTA RÖKA SAJT(http://www2.cancerfonden.se/) i länksamlingen till höger, och inte heller till sajten TOBAKSFAKTA.ORG (http://www.tobaksfakta.org/) och absolut heller inte till en sida som A NON SMOKING GENERATION (http://www.nonsmoking.se/). när vi i lågstadiet fick besök av representanter för senast nämnda organisation, så fick den omedelbart en aktiv töntstämpel på sig. det var ju så jävla coolt att röka.

däremot tänker jag sätta upp länken till cancerfondens hemsida. jag är inte helt omöjlig. (http://www.cancerfonden.se/)

en sann eloge åt mina svärföräldrar, INGEGERD och TOMMY, båda storrökare, som vid inflyttningen i deras nya hus för två år sedan (då de lade märke till de stora, gula nikotinfläckarna på deras tidigare vita väggar och vita bokhyllor) bestämde sig för att aldrig mer röka inomhus. något som de fortfarande håller stenhårt på. all heder.

medicinskt förtydligande

det har kommit in medicinska rättelser vad gäller lungcancer och cancer i hjärtat. det var jag som uttryckte mig klumpigt. här ett förtydligande: hjärtat är oförmöget att bilda egna cancerceller. däremot kan lungcancer sprida sig och fräta sönder kroppspulsådern, som förser hjärtat med blod. det var det jag menade, inget annat. tack till den medicinska expertisens inryckning :-)

expandering

har just gjort en innehållsmässig överblick över filmen. vilka scener som finns i den, och vilka hål som behöver tätas. nu vet jag var någonstans jag ska sätta i resten av scenerna.

vi ligger nu på 34min 29sek 03bildrutor. på redigeringslinjen för scener som är någorlunda färdigklippta, men som jag fortfarande inte satt in i resten av filmen, finns det ytterligare 10min material. en del av detta är jag inte säker på om det behövs i filmen. annat vet jag att jag ska ha, men väntar på att jag ska bli klar med andra scener som jag ännu inte tagit tag i, för att de påverkas av dem. dumt att göra dubbeljobb, om det skulle visa sig att de behöver ändras.

men vi är lugnt över 40min-gränsen. och det finns mer än så som ska in. tror jag. kanske. långfilm, någon?

definition

LUKAS MOODYSON beskrev sin uppmärksammade film "ETT HÅL I MITT HJÄRTA" som sin "ubåtsfilm". jag förstod aldrig riktigt vad han menade (och jag har tyvärr fortfarande inte haft en möjlighet att se filmen - men den står på min sommarlista). men nu tror jag att jag förstår honom. en sluten värld, i ett enda rum. djupt under alla ting normalt. men det här är inte min ubåtsfilm. det är mitt kammarspel.

1 vecka

insåg just att det gått en hel vecka sedan inspelningen. det känns som om en evighet förflutit. det hände en tråkig sak under andra och sista inspelningsdagen - jag fick besked mitt under inspelningen att min mamma tvingats avliva vår familjehund. som alla andra västerlänningar togs ett sådant besked emot väldigt hårt. husdjur, speciellt hundar, är som riktiga familjemedlemmar. jag visste att GUMMAN, vår hund, mådde dåligt och att mamma var på väg till djursjukhuset i HELSINGBORG med henne, och visste om att det kunde gå som det gick, men det var ändå tufft. speciellt under sista inspelningsdagen då vi fortfarande hade så mycket kvar att spela in, och SARAs tåg tillbaka till STOCKHOLM gick i brytet mellan sen eftermiddag och tidig kväll. det är i sådana stunder som man måste fokusera sig och åstadkomma konkreta saker. JENNIFER kramade om mig, vilket gjorde mycket.

gumman blev nästan åtta år gammal.

när jag nu ser på de sista bitarna av materialet, upptäcker jag en första tagning av en scen som sara arbetade väldigt hårt med. det kan vara filmens mest koncentrerade, emotionella scen. den första versionen spelades in på lördagen, men under genomtittningen natten mellan lördag och söndag, upptäckte jag att bommen reflekterades i hissdörren. det var nog tekniskt sett omöjligt att rädda den, vilket gjorde att jag var tvungen att be sara att göra om den på nytt. jag var lika frustrerad som sara, eftersom jag insåg vilken förlorad skatt scenen blev. hela den uppkomna situationen var givetvis mitt fel. det hade helt enkelt fallit sig på det viset att jag var alldeles för tagen av saras skådespel under tagningen, för att lägga märke till reflektionen.

men när jag nu ser på den första versionen och jämför den med den andra, så märker jag till min stora glädje att den andra versionen nog var finare. det är alltid svårt att rangordna olika versioner av samma scen, och det är en högst subjektiv syssla, men bortsett från den rena tekniska aspekten, att där inte syns någon bom i den andra tagningen och att fotot nog är mer stabilt, så ser jag en mer koncentrerad gestaltning i saras karaktär. det är sådana stunder man lever för i den här processen. de subtila överraskningarna. speciellt när man arbetat hårt för att förtjäna dem.

gröt och java

hela huvudet är gröt. den vattniga sorten. vet inte vad jag gör. jag bara klipper för att klippa. måste vara försiktig så att jag inte gör fel val. det strömmar en underbar lukt av nybryggt java från köket. ska försöka ta mig dit och tillbaka med livet i behåll.

AICN & VERN

en av mina absoluta favorithemsidor på nätet är AINT IT COOL NEWS. de rapporterar på ett uppfriskande cyniskt och allmänt skamlöst vis om nya filmer redan på manusstadiet (de har spioner i hela den amerikanska filmindustrin), de får exklusiva intervjuer med filmskapare redan på förproduktionsstadiet och de släpps in i klipprumen då filmerna sätts ihop. dessutom publicerar de förhandsrecensioner, ibland veckor innan de största filmerna får premiär i USA.

tidningen har till och med blivit så mäktig att de vid flera tillfällen fått de amerikanska filmbolagen att göra de ändringar i filmerna, deras marknadsföring eller manus, som de skriver om. vid enstaka tillfällen har filmbolagen till och med stoppat planerade produktioner på grund av den massiva kritik som riktats mot deras icke-inneboende kvaliteter.

filmbolagen har lärt sig att leva med AICN. idag är hemsidan till och med en integral del av deras marknadsföringsplaner. "låt tidningens skribenter få tillgång till inspelningarna, manusen och filmskaparna - ju mer de skriver, desto större hype". att de dessutom tar sin kultfilm, sci-fi, blockbuster och serietidningsfilmer på allvar är ett plus. ingen annan tidningen slaktade "X-Men 3" så mycket som AICN. med all rätta.

en av deras bästa frilansskribenter är VERN. han skriver alltid dryga recensioner, främst av DTV-titlar (direct to video). här http://www.aintitcool.com/display.cgi?id=23690 recenserar han det nya mästerverket "I'LL ALWAYS KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER". ett måste i söndagsstilleståndet. jag har fortfarande ett leende på mina läppar, en kvart efter att jag läst den.

34:03:13

imorgon ska de sista bitarna falla på plats. förhoppningvis. jag ska försöka komma upp tidigt och fortsätta redigera. men just nu behöver jag falla i dvala. imorgon kväll ska jag kanske visa råklippningen för ROGER. eller en del av den. en del av mig (den desillusionerade biten)misstänker att jag kommer sitta halva söndag natt med den också. men det tar vi när vi kommer dit. jag vill försöka bli "klar" med grovklippningen till imorgon kväll.

vi ligger nu på 34min 03sek och 13bildrutor. en del av detta tror jag ska tas bort. kanske 5min. men det kommer läggas till en massa saker imorgon också. det finns stora svarta hål i narrativet som måste fyllas. det materialet finns.

jag tror vi kommer sluta med en 40min lång kortfilm.

the end

av en slump har jag börjat att arbeta med filmens slutscen. den måste färgkorrigeras och färgmatchas med resten av filmen, eftersom vi av säkerhetsskäl fick spela in den med hissdörrarna öppna. det skapade en helt annan ljusbild. förhoppningsvis går det att lösa. men det är skönt att se rent konkret hur filmen ska sluta. det är en helt visuell scen. det gillar jag. och, min vana trogen, så blir det nog inte ett helt konklusivt slut...

frånvarande helhet

inser att jag har över en och en halv timme råmaterial kvar att plöja igenom, innan jag kan börja se helheten. just nu är inledningen av filmen klar, men efter det har jag scener från både mitten och slutet av filmen färdiga. jag är orolig för hur jag ska få ihop allting. om den röda tråden är tillräcklig. och om ljudet är hållbart - det brusar och har sig i vissa klipp. hissen var inte den bästa platsen för ljudupptagning, trots JENNIFERs stenhårda arbete. förhoppningvis kan vi komma till en riktig studio någon gång i sommar, för att tvätta ljudet. men inte ens det kan rädda vissa saker. det kanske inte är så illa som jag tror. eller så är det mycket värre. helvete också. vart tog all min sprudlande entusiasm vägen?

suspekta ting

jag kunde inte hålla mig. sitter just nu och tuggar på ett par romerska bågar, med godispåsen tätt intill tangentbordet. men jag var duktig och köpte tuggummi också. det har faktiskt inte varit något redigeringstugg överhuvudtaget, hittills. bara ofantliga mängder vatten och kaffe.

jag stötte ihop med en gammal klasskamrat på VIDEOMIX. från grundskolan. det är samma sak varje gång - den där pinsamma tystnaden mellan varandra för att man egentligen inte har något att prata om. vad har du gjort sedan vi slutade? var gör du nu? har du kontakt med någon i klassen? är det bra med dig? du trivs? "jahaja". men i mitt fall tillkommer det alltid ett element.
- vad sa du att du sysslade med?
- film. jag sysslar med film.
- alltså.... vaddå?
- jag gör film. jag är regissör.
- öhm... jasså.

"vanligt folk" (och med det menar jag inget nedsättande, utan menar på samma sätt som en militär refererar till civilbefolkningen, alltså i mitt fall icke konstnärliga personer) brukar alltid ha det ofantligt svårt att hantera att man säger att man sysslar med film. de blir alldeles till sig och vet inte vad de ska säga. antingen blir de bara tysta eller så försöker de desperat starta en konversation kring det ämnet. "ja, alltså, har du sett den där filmen, den var ju så himla bra... vad var det nu den hette... du vet, den där, med hon där... där hon gjorde det där... du vet? det var så himla coolt. ... ... ... ... jaha, när får man se ditt namn på bioduken då?". blink blink. eller, som i detta fallet: "vad roligt!"

jag vet inte. kanske tolkar jag in för mycket i det. allting kanske handlar om min egen osäkerhet. det känns bara som att man alltid måste försvara sig inför "vanligt folk", för att man sysslar med något konstnärligt. det är alltid roligt att slötitta på en film på TV3 på en söndagskväll, men när man verkligen ställs inför någon som sysslar med det, tycker man det är suspekt. DET får mig att känna mig jävligt suspekt.

(tillägg: samtidigt är det viktigt att inte avskärma sig från "vanligt folk". umgås man bara med rödvinseliten (nu dricker jag inte överhuvudtaget, men det är en bra beskrivning på en sluten konstnärlig värld), så är man ute på djupt vatten. då är det självömkan och självförhärligande omvartannat. det är en balansgång, det där.)

den stora vacklingen

ah. och så var vi där. IGEN. eller jag, rättare sagt. den ofrånkompliga tidpunkten då man nått en mättnad på klippmaterialet. efter flera dagars naturlig berusning och manisk uppmärksamhet, börjar DEN STORA VACKLINGEN. är filmen egentligen så himla bra? lurar jag mig själv? ser jag saker som inte är där? överdriver jag nyanserna i gestaltningen? projicerar jag mina egna förhoppningar och bakomliggande känslor på materialet? inbillar jag mig själv om något som aldrig kommer att kunna uppnås? bottom line: vad faen är det jag håller på med? och, varför?

DEN STORA VACKLINGEN är en oundviklig etapp i arbetsprocessen. den är svår att ta sig igenom. i all sin enkelhet är det ett rätt så sorgset ögonblick - lika mycket som det är en nödvändig en. från och med nu kommer man aldrig att se på materialet på samma oskuldsfulla, naiva, barnsligt förtjusta vis igen. det är borta. samtidigt så börjar man se nyktert på materialet. man ser det för vad det egentligen är, och inte för vad det borde, eller skulle kunna vara. i det stora hela gagnar det både filmen och filmskaparen. men det är ledsamt. ungefär som att inse att man aldrig kommer återfå vissa barndomsstunder. eller som de där intensiva drömmarna där man verkligen vet att man kan flyga, varpå man vaknar och nästan börjar gråta över förlusten av ens förmåga att vandra med molnen.

att vara realist vad gäller konstnärligt arbete är nästan en självmotsägelse. icke desto mindre måste man inse att det kan gagna helheten. allt för verket. inget för konstnärens självbedrägeri.

insikt & behov

vad gör man när man inser att en scen som är avgörande för filmen inte fungerar? när det inte finns något driv i scenen? när det står klart att ens regi och foto var oinspirerat? när skådespelarna gör en stabil insats men där man som regissör slarvat bort ögonblicket. och än värre, att man inte har alternativa tagningar eller övrigt material som kan ersätta det? man kanske intalar sig själv att scenen inte var så viktig ändå. för det är den kanske inte. egentligen. måhända.

jag har ett akut sötsaksbehov. funderar starkt på att ila ner till GODISPARADISET och inhandla diverse onda ting. jag vill inte bli stoppad, men ber ödmjukt om hjälp.

kort är inte gott

nu när jag kommit ungefär halvvägs med klippningen av filmen, så finner jag mig själv överraskad över hur många långa tagningar vi faktiskt har med. långa tagningar, hela scener utan klipp, är bra. de är till och med mycket bra. när en skådespelare lyckas hålla vår uppmärksamhet, kräva den, över en lång period, en, två, kanske till och med tre minuter, utan att jag som regissör går in och understödjer deras gestaltning med ett klipp eller tu, så är det magi. perfektion. fulländning in absurdum. mer sånt, tack.

farfars reaktion och rogers välmening

FARFAR fick se de första femton minuterna av filmen. han tyckte den var realistisk i sin händelseutveckling och tyckte mycket om den. det finns aldrig något värre än den stund som ens familjemedlemmar ser ens verk. en "vanlig" publiks reaktioner, oavsett hur de är, kan man hantera på ett mer enkelt vis. med familjemedlemmar finns det år och år av bakomliggande faktorer som väger in.

den enda sak som jag kan komma på som är jobbigare än familjemedlemmar som ser ens verk, är möjligen ROGERs hårda kommentarer efteråt. det mest irriterande är att han faktiskt brukar ha rätt. förutom när han har fel. för då har han fel. rätt brukar han ha när det gäller tekniska saker. klipptekniskt, t.ex. jag har aldrig sett maken till bildrutemassakrerare. när vi gjorde "TYSTNADEN TALAR MÅNGA SPRÅK" tillsammans, så lyckades han få fram en klippversion på 14 och en halv minut, från den första klippningen på 19 minuter. mannen är makalös. fel kan han ha när det gäller alternativ dramaturgi. efter hans totalsågning av första delen av IMPROVISATIONSTRILOGIEN, "NARRATIVITAE", pratade jag inte med honom på över en månad. detta skäms jag över. en konstnärs ego är ömtåligt. men fel, det hade... någon av oss.

för övrigt försökte roger begå en social insats för en stund sedan. han försökte övertyga mig att ta mig till KASERNPLAN här i LANDSKRONA och se någon slags vattenpolomatch, som visst ska äga rum om ett par timmar. nationens ära och allt det där. VUXNA MÄN SOM SPARKAR PÅ EN BOLL...
tänk om, TÄNK OM, det skulle finnas bara HÄLFTEN så många kultursidor i dagspressen och kvällstidningarna som det ägnas åt sporten. TÄNK OM författare, poeter, tecknare, skulptörer, skådespelare, regissörer, musiker och annat löst pack skulle tjäna ens en fjärdedel av det som idrottare gör.

TÄNK OM.

den förlorade sekvensen

hittade en hel sekvens som jag hade glömt bort att jag grovklippt. det är sådant som kan få vuxna män (utan liv) att börja gråta floder av lycka. av detta kan man konkludera två saker: 1. har man tappat bort en hel sekvens, och sedan glömt bort den, så har man suttit för länge vid klippbordet. 2. att jag nog borde gå och lägga mig nu.

orkar inte se allting i sin helhet just nu. har nog inte den bästa synen eller medvetandet för det heller. det får bli en trevlig överraskning i morgon eftermiddag istället. innan dess ska jag ut till svalöv och hälsa på farfar. klippa gräsmattan & plocka jordgubbar. ska bli skönt att komma bort för några timmar. rensa huvudet. jag behöver nog det.

nu ligger filmen på 22min 50sek 3 bildrutor.

p.s. MAGNUS messade och sa att HENRIK NORRTHON, en av fyra regissörer till långfilmen "FJORTON SUGER", vill komma med på testvisningen på måndag. han är varmt välkommen. så ock min sömn. d.s.

fältslag

om någon av mina grannar undrar varför jag började dammsuga klockan ett på natten så var det för att jag upptäckte att mitt öppna fönster och min starka lampa dragit till sig knottregemente #347 längs med hela väggen närmast fönstret. efter noggranna taktiska insatser kan det härmed meddelas att regementet slaktats. allt för konsten.

moderna tendenser

ännu en scen klar. 5min. den är jättefin, men kanske lite för lång. en tredjedel av den, på slutet, kan nog tas bort. men frågan är om jag ska göra det. om jag vill. jag behåller den i alla fall för stunden - sätter in den i hela filmen. scener man inte är hundra procent säker på hittar alltid sin plats i relation till de andra scenerna. på så sätt är redigering en tacksam process. det blir som ett naturligt urval. man känner instinktivt vad det är som inte fungerar. klippning är många gånger inte en rationell process. det är ett ställningstagande.

jag kan bli så arg på människor som säger att man ska korta ner saker bara för att korta ner dem. jag kan förstå syftet med att vara konkret. det är viktigt. men om film som konstart ska spegla livet, eller i vart fall gestalta det, så måste vi erkänna för oss själva att livet, våra egna eller samlingen av allas, sällan är särskilt konkret. vi tar oftare än inte, små avvägar. vi går i cirklar och vi tappar bort oss. varje scen, varje bild, varje klipp i en film är av största betydelse. men det är en stor skillnad på att säga att varje bild, varje klipp måste ha ett syfte, och att säga att detta syfte i sig måste ha ett syfte. ibland måste ett syfte tillåtas vara att inte vara ett uttalat syfte, utan något annat. en paus. en anhämtning. en parantes. en liten kringelkrokig väg. precis som livet.

filmmänniskor (ett vagt begrepp, men det är människor som sysslar med film men som inte riktigt förstår "det") har en tendens att bli alldeles förskräckta när det handlar om att inte vara linjär. det föder bara kopior av kopior. och filmpubliken har en tendens att bli uttråkade för snabbt. det beror på att filmmänniskorna har förstört filmpubliken för filmskaparna. det finns en nutida vana med att en handling måste presenteras snabbt och effektivt. de suggestiva inslagen håller långsamt på att kvävas. men vanor kan brytas. bör brytas. men då måste filmmänniskorna låta filmskaparna ge filmpubliken en annan slags film. en film som tillåts att vara icke-linjär, vars berättelse och vars karaktärer inte bara servar ett narrativ, utan sig själva. och varje självmedveten människa vet att man inte alltid sätter helheten främst. ego-identiteten regerar. som filmpublik måste vi sluta med att förvänta oss att filmen och dess karaktärer ska serva oss. istället är det vi som ska serva dem. med vår uppmärksamhet. vår respekt. sekunden vi gör det, så frigör vi oss också från tanken att "det är bara film". för det är inte sant. en film är inte bara en film. det är en helt annan värld. och om den är välskapad, så förtjänar den vårt tålamod. för DESS egen skull. i förlängningen berikas vi då av denna värld. men publiken kan aldrig komma först. verket, i första hand.

nu ligger vi på 20min 1sek. och en bildruta.

roger is the man

ROGER hävdar att han fått en idé även till inledningsgrafiken till denna filmen. i should be so lucky.

rogers välvilja

jag msn:ar med ROGER samtidigt som jag försöker redigera. han sitter 3 kvarter bort och arbetar på inledningsgrafiken till min kommande dokumentärfilm "BLOOS". proverna han gjort ser helt fantastiska ut. om jag har tur kanske han kommer på något intressant till denna filmen också. om han överhuvudtaget vill. kanske. om jag har tur. om roger vill. och kan. och har tid. så kanske. om jag har tur.

replikväxling #1

saxat ur den scen jag arbetar på just nu:

SOPHIA jag har inte sagt till mina föräldrar än att jag ska... dö. hur säger man en sån sak?

ALEXANDER berätta för mig.

SOPHIA va?

ALEXANDER öva på mig.

att göra & inte göra

har just blivit klar med och lagt till två scener till filmen. en med MAGNUS (den som jag skrev om här nedanför) och en med SARA. den med magnus är väldigt stilistisk. utifrån karaktären pratar han om väldigt privata saker, och det var viktigt att hålla igång en rytm i hans berättelse. om man pratar om sådana saker kan det ibland bli för mycket - publiken försöker automatiskt väja ifrån. koppla bort. därför är det viktigt att ta till knep för att hålla fast sin publiks koncentration. då kan klippning vara ett subtilt verktyg att använda.

den andra scenen med sara är raka motsatsen. där pratar hon också om sin barndom (karaktärens, inte sin egen), men med en annan slags sprängkraft. ibland ska man helt enkelt ge faen i att klippa sönder en gestaltning. man ska låta scenen bära sig själv. med det säger jag inte att saras scen var bättre än magnus. inte alls. de är bara två olika scener som är beroende av olika förhållningssätt. man måste veta när man ska göra vad. ibland kan det bästa man kan göra vara att inte göra någonting alls.

vi är nu uppe i 15min 2sek.

inblick #5

det har varit lite mkt text den senaste tiden. här ännu en bild från filmen. MAGNUS GÖRANSSON.

från magnus

jag bad SARA och MAGNUS att skriva ett par rader om hur de upplevde det öppna repet på DUNKERS och även inspelningen. sara kommer att skriva i nästa vecka, medan magnus är först ut:

som bitter amatör (anmärkning, csaba: det finns inte ett uns av amatör i magnus gestaltning) kan jag egentligen inte prata om något annat än känslan av att medverka i filmen "ALEXANDERS AFTON". eller amatör på gränsen till erfaran amatör (6953 träffar på google på sidor med helt annat innehåll). jag är likt dom gamla grekerna nervös i natur och när projektets första övning, öppet rep på DUNKERS, närmade sig blev jag lite nervös. när man inte jobbar heltid med att spela teater hinner man bli lite stel mellan varven och de tar ett tag att "defrost". men mötet med SARA GLASER, en rolig och på många sätt bra människa, underlättade situationen och min nervositet försvann långsamt.

repet på dunkers var roligt men svårt, svårt att föda material. dom långa tysta pauserna under repet var inte stora konstnärer/skådespelare som höll dramatiska pauser noga inräknade, det var två personer som inte visste vad fan de skulle säga. det var svårt att hitta karaktären och svårt att hålla fast i det man hittade. jag använde grejor från mig själv som passade historien och bedrev ett pusselarbete angående ALEXANDERs barndom, tonår och fadersrelation. alexander skämsöver sitt beteende, en känsla som var tacksam att lägga in i spelet.

en ambition jag har när jag försöker skådespela är att i varje ny film eller pjäs jag medverkar i ska vara bättre än jag varit tidigare, att varje tillfälle bör utnyttjas för att testa nya sidor hos mig som aktör. denna ambition lyckas jag inte alltid med, men jag försöker. att jobba med CSABA är alltid intressant då han vill otroligt mycket och kastar sig ut oftast ut utan skyddsnät vilket är bra och inspirerar mig. han saknar inte framåt rörelse, snarare tvärtom, men han saknar förmågan att vila i nuet, att ägna sig åt lugn reflektion. priset för den brådskan är förutom total framgång i csabas fall tyvärr också magsår eller magkatarr. låt oss prata lite om magkatarr - det gör ont!

att jobba med sara glaser. det som är bra med att jobba med skådespelare som är bättre än sig själv är att de höjer ens prestation genom att vara bra själv. så hon fick mig att spela bättre helt enkelt. Trots problem, enligt hon själv, med att hitta en karaktär, ett skal så blev hon snabbt en cancersjuk, sjukhusklädd och ganska stirrig tjej.

jennifer som tog ljudet var också enbart positiv att ha och göra med. nu vet jag inte hur ljudet blev så jag ska inte säga för mycket men skådespelet i hissen var av en mer emotionell natur och hon tog sin yrkesroll på fullt allvar trots att det är pisstråkigt att ta ljud.
så nu väntar jag nyfiket på en första tjuvtitt på filmen. men att producera en grovklippning på en vecka csaba, jag vet inte om det går? ...det är midsommarafton och jag ska snart fylla min själ med alkohol - GLAD SOMMAR!!!!!

synopsis

och här kommer synopsisen (den officiella - det finns en icke-officiell också, som tillhörde arbetsmaterialet):

"ALEXANDERS AFTON" bottnar i behovet av att relativisera kring och utforska bortgången av regissörens far under hösten 2005. den ledande arbetsmetodiken följer den som anammades vid "EKO"-inspelningen, och klippningen kommer vara därefter. då improviserade skådespelaren MATTIAS MALMGREN i samklang med regissören fram ett samtal som malmgrens karaktär hade med sin andra hälft i telefon. detta samtal bestod av kraftiga jump-cuts, för att effektivt ta bort perlenbergs inlägg, och skapade samtidigt en intressant rytm och en distinkt stilistik för kortfilmen.

filmen utspelar sig i ett enda slutet utrymme; en sjukhushiss. MAGNUS GÖRANSSON gestaltar ALEXANDER, 25, som stiger in i hissen med två plastkassar i handen och en bag över axeln. alexander har bara för ett par timmar sedan blivit informerad om sin hemlöse fars bortgång i cancer. han har nu varit på sjukhuset för att hämta tillhörigheterna efter den far som han aldrig riktigt kände. de två plastkassarna och bagen innehåller hans fars enda tillhörigheter - en summering av vad alexander tycker varit ett bortkastat liv. som ung framgångsrik säljare, har alexander de senaste åren levt i ett materiellt rikt liv, med minimal kontakt med sin far. den skam han känt inför sin fars leverne är på väg att eruptera i en känslomässig explosion.

då hissen rör sig neråt, stannar den upp på våningen under. in stiger SOPHIA, spelad av SARA GLASER. sophia har samma morgon fått beskedet att hennes lungcancer är på väg att förtära henne. hon har högst ett halvår kvar att leva. hon är nu på väg ut till sjukhusets rökruta för ett bloss.

alexander och sophia är högst involverade i sina egna tankar, och märker knappt den andres närvaro. De vill båda lämna denna morgons händelser bakom sig och på något vis glömma bort att de någonsin inträffat. Och det är då det oplanerade händer - hissen fastnar, och två vitt främmande människor, som delar något för andra oförståeligt, märker varandras närvaro. och de kommer inte att komma ut därifrån på länge, länge...

hissen representerar både det otänkbara; det som helt plötsligt inträffar, samt det slutna rummet, det vakuum, känslan av att stå stilla och stå fast, samtidigt som man känner sig allt mer jagad, då ett oväntat, livsförändrande besked anlänt. det är i denna slutna värld som de mest gränssökande känslor föder sig själva.

metodik

inför inspelningarna fick skådespelarna karaktärsbeskrivningar och karaktärshistorik, som ett led i deras gestaltningar. vidare kommer förberedande samtal att hållas mellan regissören och de individuella skådespelarna. majoriteten av karaktärernas dialoger kommer att härstamma från skådespelarna själva, men förslag på repliker kommer att ges av regissören då han anser att han har något att tillägga.

de deltagande

insåg att här kanske inte finns så mycket information om projektet och de deltagande som jag trodde. även de som inte var med på det öppna repet eller känner till något om filmen ska ju också kunna förstå vad den här bloggen kretsar kring. jag saxar fritt ur den projektansökning som skickades till FILMCENTRUM SYD tidigare i år (med vissa efterhandsmodifieringar):

filmen är regisserad av CSABA BENE PERLENBERG. medverkande är skådespelarna SARA GLASER och MAGNUS GÖRANSSON. produktionsassistent, ljudtekniker och bomoperatör: JENNIFER OLDBY.

tidigare har Perlenberg gjort improvisationsövningar i kortfilmerna "EKO" med MATTIAS MALMGREN, "CRISP" med OSCAR TÖRINGE (samproducerat med Filmcentrym Syd) och nyligen den längre "NARRATIVITAE" (40min) med magnus göransson, AMELIE NÖRGAARD (huvudroll i kommande "FILMEN Y" av ROCK´n´ROLLl FILM) och oscar töringe. "ALEXANDERS AFTON" blir alltså den andra delen av Perlenbergs IMPROVISATIONSTRILOGI. Den tredje delen, "VÄSENPUMPEN", ska spelas in i början av september i samproduktion med filmcentrum syd.

perlenberg och glaser har tidigare arbetat tillsammans vid två tillfällen. hon hade huvudrollen i perlenbergs debutverk "ÄNGLAFALL" (TV-serie) som visades på TV ÖRESUND våren 2003, och hade sedan en bi-roll i perlenbergs första kortfilm "TYSTNADEN TALAR MÅNGA SPRÅK" (2004, samproduktion med FILM I SKÅNE). denna kom sedan att visas vid bl.a. MIAMI INTERNATIONAL SHORT FILM FESTIVAL. båda de rollerna, likt denna, var specialförfattade för henne. glaser deltar för närvarande i barnteaterföreställningen "delfinen" vid BYTEATERN KALMAR LÄNS TEATER. göransson spelar en av rollerna i perlenbergs senaste fiktionsverk "narrativitae" och läser filmvetenskap tillsammans med Perlenberg vid LUNDS UNIVERSITET.

JENNIFER OLDBY ska i höst påbörja andra året vid filmarlinjen på FRIDHEMS FOLKHÖGSKOLA.

tillägg, regelverk

sitter med nästan fyra olika tagningar på en scen med MAGNUS. det är inte bra. det skapar stress och beslutsångest. speciellt när de fyra olika tagningarna, med två olika vinklar, framförs med olika emfas på språket, frasering & känslouttryck. CLINT EASTWOOD gör bara två tagningar av alla scener han regisserar. den första tagningen gör han för att använda, för att ha med i filmen. den andra tagningen har han för att ha ifall filmlaboratoriet råkar felframkalla den första kopian. det är både ett arbetshedersamt, respektingivande, och inte minst ekonomiskt sunt sätt att förhålla sig till filmskapande. när man arbetar med 35mm kostar det att filma. visserligen behöver CLINTAN inte oroa sig för kostnader, men icke desto mindre är det ett vettigt förhållningssätt till sin profession. filma inte mer än vad du behöver. låt inte dina skådespelare göra otaliga tagningar på samma scen för att stilla någon sorts pervers nyfikenhet från din sida. om du som regissör inte vet hur du vill att dina skådespelare ska tolka scenen innan kameran börjar rulla - låt den inte börja rulla. så enkelt är det. det är respektlöst mot dina skådespelare att be dem ta om scenen in absurdum bara för att du vill ha valmöjligheter.

det är en sak att testa olika saker, lite då och då - en helt annan att ha det som genomgående metodik att ta om & ta om.

den digita filmskaparens största dilemma, tillika förbannelse, måste vara tillgängligheten på inspelningsmedium. mini-dv band är så löjligt billiga att man har råd att spela in hur mycket som helst. själv är det sällan jag ens avbryter inspelningen mellan tagningarna, just för att jag vet att det finns ett obegränsat utrymme att spela in på (så länge man har packat kameraväskan med tillräckligt många band). detta skapar många praktiska problem. dels gör det att inspelningarna genomströmmas av en känsla av att jag som regissör är velig. det tär på mina skådespelares tålamod och koncentration (och allmänna välvilja) att jag ber dem ta om & ta om. budskapet jag sänder är att jag inte värderar deras insatser. speciellt om det är en väldigt känslig scen som ska gestaltas. sådana scener vill en skådespelare, som gör sitt jobb och investerar hela sitt väsen i, inte gärna ta om. (ska sådana scener tas om, så ska det egentligen bara vara av tekniska orsaker - att ljudet inte fungerade, etc. men just sådana scener måste förberedas på ett helt annat sätt än vad andra scener gör. ha koll på hur du vill filma den, etc. sätt den i första tagningen!) dels skapar det en mardröm i klipprummet.

nu är situationen inte fullt så allvarlig, genomgående, vad gäller råmaterialet till ALEXANDERS AFTON. men principen är viktig. en tagning för att använda. en andra tagning för att ha ifall den första sket sig. CLINTAN vet vad han pratar om. he´s the man.

...

den här filmen är det mest personliga jag någonsin gjort. därför är det oerhört skönt att bevittna hur SARA och MAGNUS gjort den till sin egen. hur de maskerat och böjt. hur de ritat om och målat över. hur de bänt och hur de viskat om andra saker. mycket av filmen är mig själv. men mycket av filmen är också hur det skulle kunna vara. jag säger som skådespelaren ANDERS GRANSTRÖM: "under alla mina år har jag aldrig ljugit. bara hittat på."

en timme sedan spöktimmen. nu orkar jag inte mer, jag ger upp. bilderna flyter ihop. allting är lika bra och lika dåligt. jag kan inte välja mellan de olika klippen. ska lägga mig i sängen och se ett avsnitt av den fjärde säsongen av "STAR TREK: ENTERPRISE". andra avsnittet av BRENT SPINERS gästsspel som förfädern till ARIAN SOONG, mannen som skapade DATA i "STAR TREK: THE NEXT GENERATION". de visuella elementen i den fjärde säsongen är makalösa. synd bara att BERMAN & BRAGA körde serien i bottnen. 16 år vid rodret kan göra det mot en man. eller två.

bundsen

mikael mailar och skriver: "För övrigt är det förbaskat intressant att läsa din blogg. Låt den inte dö bara. Håll den vid liv." det är ett löfte, min vän.

sentens

jag vill så mycket för den här filmen. men vad vill den här filmen med mig?

kålrot

herregud. nu är det fredag. om tre dagar, måndag, ska jag hålla en testvisning för JOHAN & FREDRIK på FILMCENTRUM SYD i malmö. 3 dagar. vad faen tänkte jag på egentligen? hur i helvete ska jag hinna bli någorlunda presentabel till dess? jävla kålrot jag kan vara ibland.

omsvängning

att redigera en film är som att försöka tämja ett vilddjur. filmen är ett levande väsen som tar kontroll över dig mycket snabbare än vad du inser att du förlorat den. det är alltid lika smärtsamt att inse att den är på väg åt ett annat håll än vart du från början trodde att den ville. vad du vill är egentligen oväsentligt. det är vad materialet möjliggör som är det viktiga. det enda, egentligen. det är en stor styrka och en alldeles hemsk begränsning. denna filmen är på väg att inta ett mer klassiskt narrativ än vad jag hade planerat från början. jag trodde på en flerplans-struktur, likt min egen kortfilm "EKO" eller som i "LIMEY" (av STEPHEN SODERBERGH, denne virtuos). så verkar inte bli fallet här. jag är aningen konfunderad vad gäller hur det kunde gå såhär. men samtidigt är jag lite stolt. det innebär att improvisationsmetodiken som användes här kan appliceras på ett klassiskt narrativ. det är lite stilfullt, ju. minsann.

för långt gånget

igår morse (läs: torsdag) vaknade jag av att jag mindes att jag drömt om filmen (den här). jag såg genom linsen som jag filmat genom och dränktes i de ljusa, orangea färgerna från hissen. allting var i ett virvarr. samma sak hände då jag spelade in min dokumentärfilm "BLOOS" (f.ö. klar VÄLDIGT SNART). efter att jag varit ute i en veckas tid med det skånska bluesbandet pelle lindberg & the bluesblasters (numera bara ´BLOOSBLASTERS´), lyckades jag av någon anledning att ta mig hem till landskrona och sova i min egen säng för en natt. jag sov som en stock. men två sekunder innan jag vaknade, allt för få timmar senare, hörde jag samma låtar som jag hört spelas om och om och om igen på fem gig och lika många soundchecks, veckan innan. jag kom inte undan låtarna. jag hörde frontmannen DENNIS WESTERBERGs rader och röst i mitt huvud. jag var nästan rädd att jag skulle behöva börja betala royalties till bandet.

det är i sådana ögonblick som man inser att man inte har problem. det är så mycket mer allvarligt än så.

regelverk

det finns ett par grundregler som måste iakttas när man redigerar å det maniska hållet. 1. vila ögonen. minst en gång om dagen. 2. drick mycket vatten. 3. drick mycket kaffe, men inte mer i mängd än vatten. 4. stig upp ur stolen du håller på att växa fast i och försök röra dig. minst två-tre meter åt gången. 5. det är att föredra att inte ha en IT-anslutning på samma dator som man redigerar på. då hittar man hela tiden på ursäkter för att kolla sin mail. trots att ingen skickar några till en. 6. rikta en stark lampa mot ena ansiktshalvan, som i profil. det irriterar dina ögon tillräckligt mycket för att du ska hålla dig alert, men inte så pass mycket att du kisar. 7. vad du än gör - somna inte. ty ingen kan höra dig snarka i rymden..

räkenskap

filmen är redan uppe i 7:38min. och då berör vi bara resans början. hur lång kan filmen bli? ingen aning. det är charmen med att arbeta med improvisation. ingen struktur, inga mallar - bara vänligt sinnade regler som underlättar ens existens. men tidsaspekten är inte en av dessa regler. i detta fallet blir filmen så lång som den behöver bli. verket kommer tala om det för oss när vi är redo.

fragment

ögonlocken klistrar nästan vid medvetandets erkännande av vad som är lämpligt. att stirra på samma bilder om & om & om igen handlar lika mycket om envishet som sökandet efter hopp.

tänk OM just DESSA 2 olika klippen passar ihop? tänk OM den & den & den & den & den där andra bilden skapar symmetri och asymmetri om vartannat? att bygga upp stämningar och känslorörelser i den riktning jag ber om.

är snart förbi den inledande fasen i berättelsen där våra två karaktärer inser det de skall börja inse. isen är på väg att brytas. så ock ny mark.

enstaka klippbilder skapar samband som skapar scener som skapar sekvenser som skapar en värld helt för sig själv. ögonkast åt vänster skapar konsekvenser åt höger. upp och ner och genom allt.

på något vis är denna skådeplats begränsning det mest frigörande jag någonsin gjort. ibland kan det mest avgörande i ens liv vara så enkelt som att bestämma sig för huruvida man ska åka upp eller ner. vill man fastna halvvägs upp eller vill man göra det halvvägs ner?

inblick #4

filmens skådescen: hissen till helikopterplattan på LUNDS UNIVERSITETSSJUKHUS.

inblick #3

MAGNUS GÖRANSSON och JENNIFER OLDBY (bomoperatör) i Lund, i väntan på tåg, efter en intensiv inspelningshelg.

vittnesmål?

det skulle vara roligt om någon ur publiken hade lust att ta sig ett par minuter och skriva några rader om hur de upplevde det öppna repet. maila till csaba@vujer.com så kommer det upp in no-time.

inblick #2

ännu ett inspelningsbevis. MAGNUS GÖRANSSON.

inblick #1

ett litet inspelningsbevis. SARA GLASER och JENNIFER OLDBY.

alexanders afton

denna blogg har legat i träda allt för länge. icke mer. den kommer nu att användas för att rapportera om utvecklingsarbetet med den andra delen i IMPROVISATIONSTRILOGIEN.

torsdagen den 15:e juni höll jag, SARA GLASER och MAGNUS GÖRANSSON ett öppet rep på DUNKERS KULTURHUS i helsingborg. vi var inbjudna av FILM I SKÅNE. vi som höll i det var alla väldigt glada och imponerade över den feedback vi fick av den fantastiska publiken på plats. denna blogg är delvis ett sätt att fortsätta den publikkontakten.

inspelningarna på LUNDS UNIVERSITETSSJUKHUS lördag-söndag 17-18 juni gick mycket bra. det kommer att dyka upp texter från skådespelarna själva - men som regissör kan jag vittna om två skådespelare vars insatser var fenomenala. att två skådespelare, som inte träffats förrän ett par timmar innan det första repet, lyckas göra sådana intensiva och intima rollgestaltningar endast en dag senare, gör mig inget annat än mållös.

sedan söndag kväll (18:e juni) har redigeringen pågått. sakta men säkert. vi har över 5h material. igårkväll, onsdag (21:e juni) blev de första 5 minuterna klara. någorlunda. på något vis. ungefär. kanske. troligen. det är en början som visuellt, klippmässigt och inte minst skådespelarmässigt övertygar om en isolering och panik över att bli instängd i en hiss i den minst lämpliga tiden av sina liv.

på måndag den 26:e juni hålls den första testvisningen på FILMCENTRUM SYD i malmö. om denna, hur den gick och hur resonemangen lät, återkommer jag givetvis på måndag. vi hoppas att vi kan hålla en officiell publiktestvisning i slutet av juli.

alltså - kom gärna tillbaka lite då och då för mer info om filmens utveckling. jag ska försöka ge en skriftlig inblick i de våndor och vedermödor en regissör/redigerare har, i de första, stapplande ögonblicken av lego-byggandet...